Jag har ny blogg!

I have a new blog/web site, check it out!

Saskiacort.tumblr.com

Ska screentrycka denhär bilden så säg till om du vill beställa ett tryck! Saskiacort@gmail.com

I'm going to make a print of this picture so tell me if you want to order! Saskiacort@gmail.com

Så ock på jorden

Jesus älskar alla barnen likt en herde älskar alla får. Men vissa barn älskar Han lite extra. Vissa barn glömmer han ofta; rentav särbehandlar dem, låter dem äta sist; de måste slicka sin kopp om de vill få i sig den enda droppe heligt vatten de är bjudna. Kanske kan man rentav säga att Jesus inte älskar dem. De barnen föddes med biologiska fel. Missbildningar. Fel tro, fel familj. Fel kropp. Det må vara grymt att straffa dem, men på något sätt måste Gud skilja på människor. Han måste kunna skilja på de troende och kättarna. De rena och de orena. Alla får faktiskt inte plats i himlen. Man måste förtjäna Guds kärlek. Det kan tyckas grymt att behandla barn olika. De kanske inte kan hjälpa att djävulen bor i dem. Ändå är det Guds ansvar att belöna de rena och straffa de orena. Så har det alltid varit. Så är det nu. Så kommer det alltid att vara. Både i himlen och på jorden.

Satans Påfund.

Så, då var jag här igen. Efter att ha pinkat lila lite över allt. Inte skrivit, inte dikterat. Men pressen från alla översminkade små förståsipåare blev för stor.

Och det är alla hjärtans dag. Vilket får mig att storfundera på allt vad "Kärlek" och resten som man kan parallellkryssa mellan heter.

Vad är felet på världen när man påstår att Alla Hjärtans Dag uppfanns av en munk?

Visst helikopterplattan vigde nyförälskat patrask bakom hörn i hemlighet. Men har det likt julen något att göra med godis och konsumtionen som uppkommit runt en bra trist och tunn story?

Tror att företagen hittar på, lurar alla små kära 97-or till att köpa hjärtformade chokladpraliner för ockerpriser...

Som självutnämn kärleksmästare undrar jag också varför man ska "ta hand om varandra extra" nu just denna måndag?

Låt kärleken hänga fritt jämt. Ta hand om högerhanden hela tiden, vårda den. Eller varför inte vänsterhanden för alla röda hjärtan där ute (hehe)

Sen, på detta fick jag till min förfäran se när "storbloggerskan" Kissies lillebror fullständig massakerade rockmusiken under något skittrendigt "Event"

Det är fan sjukt så ultrabegåvade dessa bloggare är, skapa lektyr för var man. Sedan på det kan man även supa sig full och skryta om det samt sjunga av någon anledning.

Gillar koncepter dock. Skriv dig populär. Sedan kan du när du ändå är på toppen försöka hoppa ännu högre och skaffa skivkontrakt, hur musikaliskt vrålborta du än är.

Idealen på människorna är inte heller det yppigaste. Jo yppigt är det, Yppigt så långt och hårt in i kaklet att det går ut på andra sidan.

Kanske sådan man ska bli, yppiga-Adam liksom. Fan det skulle vara något.

Sedan på det ska man skaffa partner som man kan gillar mera idag är vad man gör alla andra dagar, för det är så det ska vara.

Nu ska jag gå och leta efter någon barnmat att trycka i mig, vill juh inte gå och bli tjock.

Djävulen kröp in i henne när hon minst anade det.

Håret kryllar av små, svarta djur. De vill ned till hjärnan, vet hon. Det är därför det kliar. Djuren är på väg ned genom hennes hårbotten, förbi skallbenet, ned genom hjärnhinnan. Krypen vill stjäla hennes tankar. Hon vågar inte klia, av rädsla för att de ska trilla ned i blusen istället, och attackera hennes hjärta.

-

Handflatorna har skrapsår, som en granatäppelkärna krossad av hammare.

-

Hon har stuckit sig med nålar innanför rockärmen. För att märka sig. De små, ömt röda prickarna bildar ett kors om man tittar noga.

När ängeln nästa dag ser dem är hon mitt i en bön. Han sätter sig bredvid henne på mattan, plåstrar om, ger henne microvärmd saft. Med mjuk röst försäkrar han henne om att hon är tillräcklig, att hennes böner är nog. Han har ju redan lovat henne en plats bredvid Honom, i himmelriket. Inte behöver hon vara rädd.

Innan han lämnar henne lägger han armarna om hennes skeva kropp. Famnar om. Stryker över ryggen. Torkar tårarna. Han är så varm, hinner hon tänka. Så varm och så trygg.

-

"Jag har så många ord inom mig. Så många tankar och känslor. Alla dessa berättelser och budskap bara jag kan förmedla."

-

Att vara ett redskap. Lämna ett jag för att vara en del av ett vi - tänk att förlora mycket för att bli en del av något större, för att sedan märka att det större bara var en bluff och så har en förlorat sig själv på vägen. Bedra sin moraliska ståndpunkt för att helga ändamålen.

På medeltiden fanns korstågskrigare. Det syddes ett kors på ens kläder, en blev renad, om en dog blev en martyr. Det var lättare då. Religion var självklart - Gud i himmelen är den som när din dag kommer bestämmer om du hör hemma i himlen eller helvetet och det gäller att vara på den säkra sidan. Hellre bränna en kättare för mycket än att riskera att själv brinna i helvetets eviga låga.

-

Det är så svårt och samtidigt så lätt att lära känna Gud. Allting finns inom Skriftens pärmar. Samtidigt är Den Heliga Skriften fylld utav motsägelser och metaforer. Hon vet vad det är meningen att hon ska tro, vad hennes kyrka säger, vad den vithåriga mannen rabblar på latin under söndagarnas mässor i träbänkar. Men vem eller vad är Gud för henne? Vem är hennes Gud, vad är Guds plan för henne och är hon älskad av Gud? Älskar Gud henne, eller är han bara intresserad av att se henne plågas?

-

"Ibland är jag osäker på huruvida rösterna i mitt huvud egentligen är Gud, eller om de i själva verket är en sjukdom. Jag vet inte, det är som att försöka se genom immat glas. Allting är suddigt. Oftast antar jag bara att jag agerar enligt vad Gud bestämt åt mig, å hans vägnar, i överensstämmelse med hans vilja. Jag antar alltid att rösten jag hör är Guds röst. Men ibland håller jag om mig själv och skakar - inga tårar fäller jag, men jag snyftar och hulkar som ett barn. Och då inser jag också att det finns inte en enda människa i hela denna värld som jag kan dela min smärta med, och det får mig att känna mig olidligt ensam. Det är då tanken slår mig; tänk om jag är sjuk. Helt jävla galen, pang i bollen, att jag inte har några hästar hemma. Så jag agerar enligt den här... vad jag antar att Gud vill att jag ska göra, totalt... Och allt jag tänkt om att mitt liv kanske skulle ha mening. Demagogi, alltihop."

och det slår henne att nu, precis som alltid, var hon själv inuti sitt huvud.

animation

har skaffat en youtube-kanal (nikolinanordin) där jag kan lägga upp mina konstiga små videos. mer lär dyka upp så småningom, här lekte jag med ett självporträtt jag tecknade för flera år sedan i paint + movie maker.

Om Gud

Gud som haver barnen kär, se till mig som bortglömd är, mässar det lilla barnet. Hans kinder flammar röda under halsduken, håret är svettigt under mössan. Kära Jesus och Maria, ber han. För han är nio år, på en bro bland ruiner, vilse i den stora vuxenvärlden.

En vuxen, kostymklädd, passerar utan att möta hans blick, och pojken knäböjer. Snälla Gud i himmelen, hjälp mig då! Stengolvet är kallt, det känns genom hans jeans och långkalsonger. Den klumpiga jackan har aldrig varit så otymplig som nu, och aldrig har han varit så ensam.

----

Han är min frälsning, ära vare Gud i himlen. Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla. Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.

(Psaltaren 62:7-8)

----

Ärkeängeln Mikael kommer till henne första gången i en dröm. Det lyser om hans vingar och det lockiga håret på hans huvud. Hans hy ser varm ut, och tillsammans står de tysta i intet. Håren på hennes armar har rest sig.

"Jag är ärkeängeln Mikael," säger ängeln, som om Joanna inte vet det. Hans röst är inbjudande, men när hon öppnar munnen får hon inte ut några ord; allt hon kan göra är att stirra.

Som i kyrkan vid nattvarden knäböjer hon. Luften smakar annorlunda och hon är osäker huruvida hon fortfarande är vid liv. När hon öppnar ögonen är ängelns ansikte bara centimeter från hennes eget.

"Jag har hört dina böner." Andedräkten kittlar hennes ansikte. "Ditt liv kommer vara plågsamt, men du får belöning i himlen för ditt lidande. Förstår du?"

Joanna nickar.

"Gud är med dig i varje steg du tar. Håll hårt i din tro, och du skall bli belönad."

Ängeln tecknar ett kors i hennes panna, och plötsligt är drömmen borta. När hon vaknat ordentligt spyr hon, sedan börjar hon gråta.

----

Joanna utför sina sysslor med ännu mera passion än vanligt, trots att hon sticker nålar i sig för att hantera smärtorna. Tillsammans med Thom lagar hon mat åt de tystade och utsatta, hon städar, och hon ber.

En morgon vaknar hon precis när det ljusnat. Inte utan för fönstret, ljuset kommer inifrån, men när hon tänt lampan på bordet bredvid sängen är blod det första hon ser. Koagulerat, rödbrunt, intorkat. Blod på hennes händer.

Hennes kropp skakar, och det tar mycket viljestyrka att kunna tvätta bort det röda. Först när hon skrubbat ordentligt och sedan torkat ser hon vad som gjorde att det blött.

Såren på hennes händer är desamma som de som märkt Frälsaren. Den heliga märkningen. Äntligen.

----

När det är som mörkast är det som om Gud aldrig funnits. Eller som att Gud är ett hån, som låter henne plågas. Hon kan vrida sig i smärtor som pågår under dagar och nätter. Ibland vältrar hon sig i ensamheten, övergivenheten, den där ensamheten som är tyngre än jordens alla smärtor. Då när det är som mörkast kan hon varken äta, sova eller be.

Ibland blir hon så utled på det mörka att hon ryter åt Gud, att nu är det nog. Hon vill inte lida mer, vägrar stå ut. Det räcker nu, hur mycket ska en människa behöva stå ut med? Smärtan lämnar henne svettig och utmattad. Den tömmer henne på energi, gör att hon inte orkar vara Joanna längre, utan bara ett tomt skal. Hon förvånas och äcklas över det som finns inom henne, allt det svarta.

----

Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo bland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta."

(Uppenbarelseboken 21:1-6)