It's not the fart that kills, it's the smell

Som man bäddar för man ligga, om man nu får ligga överhuvudtaget. Jag har just bytt lakan. Mitt blod borde vara avslaget vid det här laget, kolsyran borde ha försvnunit. I våras hade jag mycket förälskad kolsyra i mitt blod och mycket saltpeterssyra i mina tårar. Det frätte på min kropp så jag kontrade med ett extra lager smink.

När jag tittade ut ur förnstret i morse såg jag samma tjocka vakuum som brukar fylla mina lungor. Det kändes befriande, på något sätt. Fröken med det lysande håret är ett plus i kanten, men vad gör det, tänker jag när dammsuger upp gamla hårstrån ur min säng.

Har ni också tänkt på hur ångestladdade sängar är? Jag hatar de jävlarna. De ser så lockande ut på avstånd men sen ligger man där med ångest och kan knappt andas. Nej, skål för ensamma färder på sena pendeltåg med en fulladdad iPod. Mitt batteri tog slut i går, men i alla fall.

Vissa människor faller för lätt. Ibland faller man inte, ibland blir man knuffad. Trots mina vältränade benmuskler hade jag svårt att hålla fötterna på jorden den här gången. Jag ska nog skaffa dubbar.

Jag har en ganska bra livsfilosofi. Brukar ni också läsa horoskopet i Metro varje morgon? Sådär i smyg så att inte medresenärerna ska se. (Man låtsas läsa väderprognosen i stället.) Om det står att det ska bli en bra dag för mig, att jag har en trevlig överraskning att vänta eller att mitt slit äntligen får sin belöning (lol, vilket slit?) lyser jag upp. Vem vet, det kanske finns lite sanning i den där smörjan ändå? Om det står att min ekonomi kommer fallera eller att en god vän kommer svika mig fnyser jag och tänker vilket jävla båg. Vem låter sig luras av sånt tjafs?