Broilerkycklingen strikes again

Till den största delen är det bara tristessen som rinner ned för dina kinder. Vi människor är rastlösa klumpar av kött. De flesta av oss är även dumma och känslofyllda sådanna som gör dumma och känslofyllda saker. Det som talar för oss är samma faktum vi plågas av, nämligen att ingenting varar för evligt. Inte ens du själv.

Vi är bara lite uttråkade. Vi är bara lite ensamma. Vi är bara lite frusna. Om du blir kär i mig är det inte för att jag är otroligt vacker eller säger smarta saker utan för att det är praktiskt att ha någon att kämpa med vid sin sida om man skulle bli tagen av snömannen, och/eller för att du är full.

Men vad spelar det för roll när man känner att hjärtat håller på att sprängas i ens sönderhostade bröst och när man har gråtit så mycket att man inte vet vad som är tårar vad som är svett och vad som är snor. Känner du igen det? Har du känt det förut? Kanske en till och med två till och med tre fyra gånger. Ja, man vill dö. Nej, det vill man inte, men man vill helst inte leva.

Tiden är trösten. Tiden läker alla sår, trots att du nu sliter ditt hår. Det där sista kom jag på själv, och det var väl inte så bra, men det rimmar i alla fall. Och nog har jag slitit mitt hår, alltid. Jag har dragit mitt hår, bankat huvudet i väggen och slagit i bord. Jag har gråtit försurnade floder och övergödda sjöar. Jag har känt så mycket att jag tror att jag ska kollapsa och falla ihop likt en övergödd broilerkyckling. Men man kollapsar inte, man snubblar bara. Sedan reser man sig och då ser man saker från ett annat perspektiv.

Dock är man fortfarande uttråkad. Och lite ensam. Och lite kall. Kanske är det dags att plocka fram korsordet, slå på På spåret på ettan och höja värmen på elementet.