Okej, nu är det bara jag som lägger upp här, kom igen allihopa, let's do it together! En för alla, alla för en. Maila in till mig på Saskiacort@gmail.com så slänger jag upp det åt dig. Du kan också kolla här och här. Härå!
måndag 25 oktober 2010
Jag stannar nog kvar på mattan i hörnet, det är bekvämt här
Okej, nu är det bara jag som lägger upp här, kom igen allihopa, let's do it together! En för alla, alla för en. Maila in till mig på Saskiacort@gmail.com så slänger jag upp det åt dig. Du kan också kolla här och här. Härå!
fredag 22 oktober 2010
Bokomslag
Det här var en uppgift vi hade i skolan; gör ett bokomslag till en biografi om dig själv och använd In Design. Typ svårt!
onsdag 20 oktober 2010
La Paris
Var i Paris i somras och blev väldigt förtjust i arkitekturen där. Dehär byggnaderna är husen på vänster sida om du står framför Pompidou. Küss
måndag 18 oktober 2010
Att skildra tankarna med en kopp kaffe
En dansk Mads är det.
Kolla mer här: http://www.flickr.com/photos/saskiacort/ eller http://saskiacort.tumblr.com/!
Alles klar!
lördag 16 oktober 2010
lördag 9 oktober 2010
Ett torftigt försök att torka av, torka upp och torka rent
Det här livet är lite halvt ovärt så jag skär mig med en smörkniv och hoppar framför tvärbanan. Att gå till en psykolog är dyrt så jag ringer ring P1 i stället. Mina naglar är flagiga och delar sig, min hud är torr liksom min strupe och jag hostar och hostar och hostar, jag hostar på människor jag möter, jag harklar upp slembollar och vill spotta dem i ansiktet på folk men det gör jag inte.
Sen som alltid. Alltid sista pappersarket på rullen, alltid sista ciggen i paketet, alltid den sista brödskivan, möglig.
Alla mina frukostar, luncher och middagar är smaklösa. Mitt kaffe har en mild eftersmak av avloppsvatten och alla tuggummin jag tuggar smakar bara torr saliv redan efter tio sekunder. Ändå fortsätter jag att tuggatuggatugga så att mina käkar värker. Då spottar jag ut tuggummit på gatan och en förbipasserande tant stirrar argt på mig. Jälva ungdom.
Ur min fitta flödar påminnelsen om varför jag lever. Med livet kommer krämpor och smärtor som stundtals tvingar en att, skakandes på golvet, vänta ut smärtvågorna, låta pulsen gå ned, känna gråtattackerna avta. Känna tomheten fyllas av en annan tomhet fast en varmare sådan. Fortfarande tomt, fortfarande ensamt, men på ett mjukare sätt. Den vita färgen på väggen är inte längre hotfull och kall utan kanske till och med lite varm och hemtrevlig.
Att åttahundramiljonermänniskor lider av svält varje dag förfärar mig inte, till min stora förfäran. Det som förfärar mig är den trötta, menlösa gurkskivan på min ostmacka. Bara ett sånt ord. Ostmacka. Jag paddlar mig fram på en tam ostmacka genom livet, vars bröd gick ut igår. Det funkar väl, jag äter dem ju i stort sett varje dag, men om jag fick skulle jag önska att min frukost tillika livsfarkost inte baserades på Pågen råglimpa, Bregott och Arla hushållsost mellan. Och så lite snabbkaffe eller ICA frukostte i påse på det. Tänk att få låta kroppen vakna till liv med ett nybakat surdegsbröd, chévre och färska örter. Och en italiensk expresso med en liten mörk chokladbit till.
Vi har alla våra hemligheter. Jag vill se bilderna då Jimmie Å smygbeställer en kebab på det lokala haket i Gnisseltorp av den lokala invandraren (Turken? Greken? Somaliern? Nej, de är väl mörkare? Indiern? Han ser ju nästan italiensk ut. Eller sydfransk. Fast då är han ju ingen riktig invandrare.) Jag klandrar inte Jimmie. Kebab är gott. Alla borde få äta kebab. Fan vad alla ska få äta kebab. Kom så ska jag laga kebab åt dig. Du förtjänar kebab.
Mina glasögon är smutsiga så världen bli lite suddig, distansierad, svår att nå. Samtidigt är den så svidande närvarande att mina ögon tåras och jag måste blunda. Är verkligheten verkligen verklig? Är jag verksam i den? Det är det jag funderar på, om du försöker få kontakt med mig och mina rödsprängda ögon bakom kladdiga glas. Om du undrar.
Sen som alltid. Alltid sista pappersarket på rullen, alltid sista ciggen i paketet, alltid den sista brödskivan, möglig.
Alla mina frukostar, luncher och middagar är smaklösa. Mitt kaffe har en mild eftersmak av avloppsvatten och alla tuggummin jag tuggar smakar bara torr saliv redan efter tio sekunder. Ändå fortsätter jag att tuggatuggatugga så att mina käkar värker. Då spottar jag ut tuggummit på gatan och en förbipasserande tant stirrar argt på mig. Jälva ungdom.
Ur min fitta flödar påminnelsen om varför jag lever. Med livet kommer krämpor och smärtor som stundtals tvingar en att, skakandes på golvet, vänta ut smärtvågorna, låta pulsen gå ned, känna gråtattackerna avta. Känna tomheten fyllas av en annan tomhet fast en varmare sådan. Fortfarande tomt, fortfarande ensamt, men på ett mjukare sätt. Den vita färgen på väggen är inte längre hotfull och kall utan kanske till och med lite varm och hemtrevlig.
Att åttahundramiljonermänniskor lider av svält varje dag förfärar mig inte, till min stora förfäran. Det som förfärar mig är den trötta, menlösa gurkskivan på min ostmacka. Bara ett sånt ord. Ostmacka. Jag paddlar mig fram på en tam ostmacka genom livet, vars bröd gick ut igår. Det funkar väl, jag äter dem ju i stort sett varje dag, men om jag fick skulle jag önska att min frukost tillika livsfarkost inte baserades på Pågen råglimpa, Bregott och Arla hushållsost mellan. Och så lite snabbkaffe eller ICA frukostte i påse på det. Tänk att få låta kroppen vakna till liv med ett nybakat surdegsbröd, chévre och färska örter. Och en italiensk expresso med en liten mörk chokladbit till.
Vi har alla våra hemligheter. Jag vill se bilderna då Jimmie Å smygbeställer en kebab på det lokala haket i Gnisseltorp av den lokala invandraren (Turken? Greken? Somaliern? Nej, de är väl mörkare? Indiern? Han ser ju nästan italiensk ut. Eller sydfransk. Fast då är han ju ingen riktig invandrare.) Jag klandrar inte Jimmie. Kebab är gott. Alla borde få äta kebab. Fan vad alla ska få äta kebab. Kom så ska jag laga kebab åt dig. Du förtjänar kebab.
Mina glasögon är smutsiga så världen bli lite suddig, distansierad, svår att nå. Samtidigt är den så svidande närvarande att mina ögon tåras och jag måste blunda. Är verkligheten verkligen verklig? Är jag verksam i den? Det är det jag funderar på, om du försöker få kontakt med mig och mina rödsprängda ögon bakom kladdiga glas. Om du undrar.
onsdag 6 oktober 2010
UPDATE
Tjaba!
Senaste nytt är att jag och Karin har sökt 'en snabb slant' (och fått 6 lax) och ska göra ett fanzine, men vi skjuter upp det på rätt obestämd framtid. Lite ändring i planen är också att vi kommer välja ut lämpligt material som redan finns på bloggen och sedan sammanställa, till ett fint fanize. Det var planerat att vi skulle ha releasfest idag (fanzinets 70-årsdag för övrigt), men så blir det inte.
Så lägg upp allt ni har på bloggen kompisar, då är det större chans att ni får vara en del av den framtida tidningen (eller konstverket kan man ju också kalla det)!
Kram sålänge!
Saskia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)