It's not the fart that kills, it's the smell

Som man bäddar för man ligga, om man nu får ligga överhuvudtaget. Jag har just bytt lakan. Mitt blod borde vara avslaget vid det här laget, kolsyran borde ha försvnunit. I våras hade jag mycket förälskad kolsyra i mitt blod och mycket saltpeterssyra i mina tårar. Det frätte på min kropp så jag kontrade med ett extra lager smink.

När jag tittade ut ur förnstret i morse såg jag samma tjocka vakuum som brukar fylla mina lungor. Det kändes befriande, på något sätt. Fröken med det lysande håret är ett plus i kanten, men vad gör det, tänker jag när dammsuger upp gamla hårstrån ur min säng.

Har ni också tänkt på hur ångestladdade sängar är? Jag hatar de jävlarna. De ser så lockande ut på avstånd men sen ligger man där med ångest och kan knappt andas. Nej, skål för ensamma färder på sena pendeltåg med en fulladdad iPod. Mitt batteri tog slut i går, men i alla fall.

Vissa människor faller för lätt. Ibland faller man inte, ibland blir man knuffad. Trots mina vältränade benmuskler hade jag svårt att hålla fötterna på jorden den här gången. Jag ska nog skaffa dubbar.

Jag har en ganska bra livsfilosofi. Brukar ni också läsa horoskopet i Metro varje morgon? Sådär i smyg så att inte medresenärerna ska se. (Man låtsas läsa väderprognosen i stället.) Om det står att det ska bli en bra dag för mig, att jag har en trevlig överraskning att vänta eller att mitt slit äntligen får sin belöning (lol, vilket slit?) lyser jag upp. Vem vet, det kanske finns lite sanning i den där smörjan ändå? Om det står att min ekonomi kommer fallera eller att en god vän kommer svika mig fnyser jag och tänker vilket jävla båg. Vem låter sig luras av sånt tjafs?

Broilerkycklingen strikes again

Till den största delen är det bara tristessen som rinner ned för dina kinder. Vi människor är rastlösa klumpar av kött. De flesta av oss är även dumma och känslofyllda sådanna som gör dumma och känslofyllda saker. Det som talar för oss är samma faktum vi plågas av, nämligen att ingenting varar för evligt. Inte ens du själv.

Vi är bara lite uttråkade. Vi är bara lite ensamma. Vi är bara lite frusna. Om du blir kär i mig är det inte för att jag är otroligt vacker eller säger smarta saker utan för att det är praktiskt att ha någon att kämpa med vid sin sida om man skulle bli tagen av snömannen, och/eller för att du är full.

Men vad spelar det för roll när man känner att hjärtat håller på att sprängas i ens sönderhostade bröst och när man har gråtit så mycket att man inte vet vad som är tårar vad som är svett och vad som är snor. Känner du igen det? Har du känt det förut? Kanske en till och med två till och med tre fyra gånger. Ja, man vill dö. Nej, det vill man inte, men man vill helst inte leva.

Tiden är trösten. Tiden läker alla sår, trots att du nu sliter ditt hår. Det där sista kom jag på själv, och det var väl inte så bra, men det rimmar i alla fall. Och nog har jag slitit mitt hår, alltid. Jag har dragit mitt hår, bankat huvudet i väggen och slagit i bord. Jag har gråtit försurnade floder och övergödda sjöar. Jag har känt så mycket att jag tror att jag ska kollapsa och falla ihop likt en övergödd broilerkyckling. Men man kollapsar inte, man snubblar bara. Sedan reser man sig och då ser man saker från ett annat perspektiv.

Dock är man fortfarande uttråkad. Och lite ensam. Och lite kall. Kanske är det dags att plocka fram korsordet, slå på På spåret på ettan och höja värmen på elementet.