utdrag ur Boken-jag-skriver

"THERE IS THIS MAN I USUALLY SEE ON MY WAY TO SCHOOL

HE LIVES IN HIS CAR

NEVER CHANGES HIS CLOTHES

AND HE PROBABLY HASN'T SHOWERED SINCE HE BOUGHT THAT CAR TO LIVE IN

DEPENDING ON WHAT TIME IT IS,

HE EITHER SLEEPS

OR DRINKS

THAT'S ALL HE EVER DOES.

I CAN'T HELP BUT THINK: WHAT IF I KILLED HIM -

WHAT IF HE ONE DAY DIDN'T SIT THERE IN HIS BLOODY STUPID FUCKING CAR -

HE WOULDN'T BE MISSED

NOBODY WOULD LOOK AT THE EMPTY PLACE WHERE HIS CAR USED TO BE AND THINK:

'DAMN, I MISS THAT OLD MAN. I WONDER WHERE HE'S GONE.' "

det finns människor som är menade att tjäna och vi som är menade att härska det är dem som är våra kokerskor föder våra barn säljer oss vår tobak de är födda med en inabilitet att få ett grepp om sanningen de är korkade och vi som är sanna övermänniskor behöver dem endast för att städa våra hus och sära på benen när de behövs sånt där meningslöst arbete som ingen av oss har ork lust tid med helt enkelt för att dessa sysslor måste göras av någon och vi behöver få tänka ostört

det är så enkelt att få någon att tro att den lever

När jag ser min stad och mina medmänniskor är det som om något går sönder inom mig. Det jag kallar förakt är ett svart hål. Jag vet inte hur man känner sig när man är hel. Varje gång jag ser ut genom mitt fönster ser jag något trasigt som behöver lagas; en människa, en vägskylt, ett gathörn. Jag ser mina böcker, mina skrifter, som instruktioner till ett bättre och värdigare liv. De jag ser nu är tomma. Tomma människor, blinda i sin lycka. Tomma jävla människor med tomma tankar och tomma åsikter och tomma känslor. Om jag berättade för någon om det här skulle de varken tro eller förstå mig. Inte så att jag behöver någons bekräftelse - jag är trots allt övermänniskan. Jag sitter här på min tron och priset jag får betala är att jag ser all skit. Jag ser smutsen, lögnerna, otroheterna, eskapismen, döden, assimileringen. Rädslan. Och okunskapen. Jag vet inte hur många människor i detta nu som är vid liv, däremot vet jag att det inte är många som FÖRSTÅR. Det uppenbara sättet att dela upp män är inte efter pengar eller umgängeskretsar utan efter deras förmåga att se allting ovanifrån; att verkligen se livet, döden och smärtan. Jag har nog alltid varit medveten om min egen så kallade övermänsklighet. Jag har alltid vetat att jag är utvald att leva, att skriva, att leda, att sprida lärdom om livet. Jag har liksom alltid förstått vad det handlar om. Svaren på "de stora frågorna". Trots min intelligens, mitt intellekt, alla människor jag träffar... Jag skulle aldrig berätta det för någon, men egentligen är det nog för att jagärsåjävlaensam.

Klar?

Tre bilder som jag vill och försöker göra klart, men jag vet inte hur/vad jag ska göra.

Tillämpning

När ska du ha inflyttningsfest? Fast det kanske inte behövs. Det blir så omständ(lig)t. Dock måste jag medge att jag tycker om kalas, i alla fall när jag är på det humöret. (Vem gör inte det?) Och jag blir mer partysugen ju längre tiden går.

Man bör nog inte lägga alltför stor vikt vid inredningen. Bara det är mysigt och känns bra, liksom. Skit samma om det är en soffa eller en säng man sitter på. Skit samma om man dricker kaffe ur en mugg eller en kopp. Skit samma om man borstar tänderna med Colegate eller Pepsodent.

Eller?

Jag har en talang som jag kanske inte alltid visar för allmänheten. Det är det som är talangen. Grejen är bara att jag tillämpar den närhelst jag vill och utan förvarning. Det är det som är talangen. Jag tillämpar den närhelst det lämpar mig.

Så se upp, för en dag byter jag täckmantel! Inte krävs det någon adressändring för det, men du kanske måste ändra vissa uppgifter i ditt mentala kontaktregister. Du kanske måste placera om dig själv, och kanske måste du måla om din verklighet i andra färger. Det är det jag håller på med, om du undrar. Jag målar om, bygger nytt. Gör om, gör fel. Men tack ändå.

Jag vet inte vad jag ska tycka om att tycka om. Det är alltför enkelt att spela Broder Daniel och så var det inte mer med det. Det är alltför svårt att förklara och så var det inte mer med det.

Eller?

smärtsamt att veta att kafka var bättre på kärlek än jag

i slutändan vet jag att det är sant:

det är dig alla mina dikter handlar om

och inte bara de romantiska, utan även de fula och ledsna

jag baserar mina kärleksfulla kärleksdikter på:

din göteborska dialekt, ditt bruna hår

dina skivor och dina lila lakan

ditt sätt att dra av mig t-shirten (och le åt att jag ens satte på mig den)

ditt sätt att röra vid mig

och din kuk pulserande under tunna kalsonger

men min bitterhet kommer från:

den där flickan du pratar om som går i din skola

hur du ständigt insisterar att du är hetero

(jag hatar heterosexualitet, jag hatar monogami, jag hatar att vara kär, jag hatar dina vackra jävla ögon, jag hatar din kuk i mig, jag hatar män, jag hatar dig)

och att du aldrig kommer hålla min hand bland andra människor

Tankepaus

En sked för mamma, en sked för pappa, två portioner till dig

Hon sa: jag kysste två pojkar

för att komma närmare dig

Blundade

och fuktade någon annans läppar

Hon sa: det finns inget samvete i det här

bara känslor

Surrealism

och mina väggar börjar falla

För jag vet att jag vill placera min näsa

någonstans mellan din käklinje och ditt öra

vila ut allt detta kaos

och få vakna bredvid din axel som nästan är genomskinlig i morgonljuset

Dina skulderblad kanske inte är outvecklade vingar

men det gör dem inte mindre vackra för det

Och jag skulle ju aldrig skriva kärleksdikter

Färsking!

Ritade bl a denna igår.

Kolla in mera grejer här va: http://www.flickr.com/photos/saskiacort/.

Puss och godnatt!

(o)definierad. lämna i fred.

Du har blod i lungorna. Dina fingrar skakar
inte längre. Ditt sömnmoln av tabletter och ilska och bitterhet hänger tungt.
alla pojkar.
alla flickorna.
nej tack,
i n g e t d e r a
om du ställer dig där Så kan vi bara Du kan bara
Låt(a) mig förbli, tack
tack för senast. Du lämnade din inflyttningspresent direkt i min livmoder injektionspresent. Tack för senast. jag fick en inflyttningspresent. den damp ner i min livmoder sen damp den ner i min toalett det här är vad jag såg
det röda
det ojämna
det klumpiga.
kalla mig inte flickvän.
kalla mig inte flickvän.
jag var noga med att städa upp efter dig.
ville inte ha dina spår på mitt golv. kalla mig superhjälte.

skrivet 04:34

ytterligare en natt; en sådan då jag vet att eftersom ingen håller om mig kommer jag inte kunna somna innan fåglarna sjunger sin morgonsång utanför mitt sovrumsfönster. normalt går det, normalt fungerar det utmärkt. men inte just inatt.

jag har lars norén i lurarna. han läser ur sin dagbok. först har jag på mycket hög volym, och hans annars så behagliga stämma förvandlas till något nasalt och outhärdligt. jag sänker volymen och sluter ögonen. jag älskar att lyssna på hans röst. jag klarar dock inte av att se honom på tv. han ser motbjudande ut, med sin mage, sitt skalliga huvud och sitt sätt att slicka sig om munnen. hans vattniga ögon och dyra kläder.

vet inte hur länge det var sedan jag bytte lakan. tänker att det inte spelar så stor roll. jag är ändå den enda som sover i min säng. de jag har nu, här på landstället, är röda.
mitt täcke är fyllt av fjädrar från oskyldiga fåglar. det gör täcket mycket varmt. jag brukar fantisera om att mitt duntäcke skyddar från demoner, mördare och mygg.

(för att hitta en tom sida i min moleskine måste jag bläddra förbi så mycket; virginia woolfs avskedsbrev, schopenhauercitat, teckningar, predikningar jag hållit i kyrkor, "Kom ihåg att ta ut hunden!!!", de sista fotona som togs av friedrich nietzsche, de nya extraverserna till kents mannen i den vita hatten, halvtaffliga försök till dikter, anteckningar rörande anneliese michels - som för övrigt är ett av de mest fascinerande "livsöden" jag vet, förut hade jag inspelningarna från hennes exorcismsessioner på min ipod, men jag blev så rädd av att höra henne vråla på tyska att hon var judas och lucifer och alltihopa att jag tog bort dem - och foton på lustiga djur.)

mina försök till att sova är meningslösa. jag tänker att jag ska läsa lite. jag påbörjar samt avslutar en trehundrasidorsroman. jag tänker att jag ska skriva lite. det slutar med att jag dödar en karaktär i min egen roman och en annan får en till pojkvän. inga konstigheter. sedan lyssnar jag på musik. mitt ipodbatteri tar slut efter att jag lyssnat på alla anna ternheims låtar (från album, singlar, specialutgåvor, demos) minst en gång.

(till slut somnade jag. då var klockan 05:13. fåglarna sjöng, onda timmen 03 var över sedan länge. när jag vaknar vid tolv säger min mamma: "åh, vad skönt att du fick sova ut!" yeah right tänker jag och går tillbaka till mitt rum.)

Bangar tandborstningen ikväll

Kramis

Karin funderar på Överskottsbolaget

Folk som har en tendens att skapa ytspänningar brukar också ha svårt att hitta lämpliga trasor att torka upp vattnet med när det rinner över. Förr eller senare kommer det hända, någon kommer att släppa en sten så att vattnet forsar längs sidorna, ner på den fina, dyra duken.

Man behöver rötterna djupt rotade i jorden, man behöver andras rötter djupt rotade i sin egen jord och man behöver vara rotad i andra, man behöver tränga in i dem, luckra upp och kanske röra om lite. Tillsätta syre och kanske nån sån där växtvitamin man kan köpa på Plantagen.

Hur jag än resonerar kommer jag fram till en enda sak. Det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder.

Man kan göra på flera sätt, antingen kan man ta av sig varje tråd man har på kroppen, ställa sig naken och låta regnet kyla ner ens hud (ännu mer). Man kan också köpa fula regnkläder och gummistövlar. Om man packar in sig själv med ett lager av mintgrön galon kan man vara säker på att man slipper bli våt. Men det känns inte så fashion, eller vad vet jag, jag har ingen modeblogg. Det tredje sättet är att helt enkelt köpa ett paraply men då kan man inte vara hundra på att man har det på det torra. Ibland regnar det ju från sidan, ni vet, när det blåser, och då kan det vara svårt att parera. Däremot kan man hitta väldigt billiga paraplyn, på ÖB kostar de bara 19:90. Jag vet för jag brukar handla där.

Och vem fan är Björn?

Sitter vid Björns trädgård och dinglar med fötterna, sitter vid Björns trädgård och dinglar med fötterna och har solglasögon på fastän jag sitter i skuggan, men åh, fattar du ingenting, pucko? Du fattar ju för fan ingenting. Jag sitter vid Björns trädgård och dinglar med benen och jag säger ingenting alls, för när man har ett jävla trassel framför sig vet man inte i vilken ände man ska börja så man tar en sax kanske

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ


I decree today that life is simply taking and not giving
Ask me why and I'll spit in your eye

sommarlivet del 2

1.
lämnade livet klev in i ett nytt där du inte fanns med i innehållsförteckningen
tyckte det var skönt att jag får skriva min egen och att jag slipper skriva ditt namn
att du slipper förstöra mig igen
att någon överhuvudtaget slipper förstöra mig igen
jag läser mellan raderna finner
ord jag analyserar avbryter
jag ska aldrig mer analysera

2.
det var enkelt att byta
man behövde inga speciella värdehandlingar eller löften
man kunde bara lämna och stiga på
behöver ingen giltig legitimation för att kliva på den här bussen
då den är min egen och kommer alltid vara min egen
jag saknar inte ens dig längre
jag är fri nu vill leva livet måste
hångla med någon
är det
pinsamt?
jag har fan inte hånglat sen sommaren 09
och vad jag vet så är det sommaren 2010 nu
ett år
utan fysisk närhet och så vidare

3.
det var galet hur som helst
jag tryckte upp honom mot bajamajabåset och hånglade honom knäsvag
sket väl i att han hade brud levde livet
man ska fan alltid leva livet
jag
måste
lära mig att leva livet igen
inte bry mig om petitesser och såna fula saker som kärlek
vad är det egentligen?
jag har inga känslor kvar nu

4.
Det var väl någon dag sedan
hjärtat gick sönder och jag kände att jag var påväg mot en
återvändsgränd
jag kom dit ringde en vän vände om
kom tillbaks till livet igen
jag saknar dig inte längre
jag har ägnat få timmar till att tänka på dig
jag gjorde slut med känslorna för dig
och nu känns det bra





med vänlig hälsning
mycket hjärta ingen hjärna

the history books forgot about us and the bible didn't mention us

1. kvinnor i tunna sommarklänningar utan bh under - med blont hår utsläppt över fräkniga axlar, med solbränna på kindbenen och oplockade ögonbryn. som har ett självsäkert leende och går med rak rygg och trycker min hand i sin.

(och män med fladdriga kjolar som sitter på min säng och ler osäkert, och när de vant sig vid känslan ställer de sig upp och gör en försiktig piruett, stoppar lite mer bomull i behån och sätter på sig de tunnaste, skiraste strumpbyxorna på sina nyrakade ben och målade tånaglar.)

2. i skolan lärde vi oss följande pronomen: han hon jag du

3. judith butler på tvn, det är en gammal vhs och vi är i din lägenhet, med persiennerna neddragna och ljummet kaffe i kopparna, det är sommar ute men vi sitter inne med judith. hen pratar om en ung pojke som hade ett speciellt sätt att gå, med svängande höfter. ett gäng unga pojkar får en dag nog och dödar honom, bara för att han hade det där speciella sättet att gå -

4. snart lär jag mig fler pronomen: hen hin hän

jag lär mig att en måste äga för att överleva: VÅRT MITT MINA DITT

och att det finns människor som inte är som jag och dessa kallas: DE DEM DOM

5. försiktigt, under lakan; vi definierar, modifierar, gör om; en kuk är en fitta är en kuk är ett hål är en styv muskel är ett kön och bara ett kön

6. I'm a boy and you're a girl

I'm a girl and you're a boy

7. när jag var en liten flicka tyckte jag att dragqueens var de vackraste människorna, de mest fulländade; hur de på scen kunde vara de vackraste kvinnorna jag någonsin sett, för att efteråt kalla sig för män och han och herrnamn. det mest fulländade. fortfarande idag riktigt pirrar det i magen när jag ser dessa män, kvinnor, pojkflickor och flickpojkar; de som till vardags är stolta kvinnor men på en scen blir de vackraste av män. de som till vardags är stolta herrar men på scen blir de vackraste av kvinnor.

nu är jag en man och jag vet att jag borde förakta dem, precis som män föraktar alla som inte är som de själva. min fjäderboa och min tyllkjol har en speciell plats i min garderob (och i garderoben ska de nog få stanna, åtminstone ett tag till)

8. girls can wear jeans / and cut their hair short / wear shirts and boots / 'cause it's okay to be a boy / but for a boy to look like a girl / is degrading

9. en bekant satt på tunnelbanan en grå morgon. två snubbar på tåget pratade på polska om alla dessa homosexuella, om hur de var i vägen, borde förbjudas, var äckliga och konstiga. innan min vän går av säger han till männen, på polska: vi är överallt. vi sitter bredvid på tunnelbanan och vi patrullerar era, våra, mina gator. vi är här, vi är queer, och vi kommer att stanna. to infinity and beyond.

adventures close to home

Flydde till Dalarna för att umgås med en tuss som heter Tass.
Det är kul att jämföra samhället i Stockholm och samhället i Malung-Sälens kommun.
Här hälsar man på alla och på bussen vet man vad minst hälften heter och vart de ska. När man åker bil genom ett samhälle nickar man glatt till de som är ute och på affären står man och pratar vid grönsakerna om vädret eller något annat trevligt. I Stockholm existerar inte ens det här. Det är lite synd.


Min farmor bor fint i en lägenhet i Sälen och om man vill kvällspromenera
så kan man gå broarna runt vilket är cirka 4 km.



Den här bilden är tagen i Stockholm.
Och tillsist: Män är en överskattad djurart.



med vänlig hälsning
en bitter Alva

MA & JG

Känner ni igen snubbarna? För er som inte vet så är det koolase kisarna på skolan. Puss

Let´s just pretend our whole life through cause I feel that you are pushing me down, down, down.

Take me home now or I will cry all day long
and the day after that.

disintegration

http://otitulerad.blogg.se

Puke + cry

Ett tusen olika namn. De säger ingenting till mig. Tusen tårar, de säger inte heller något. Om du speglar dig i mina ögon kanske du upptäcker att även mina ögonvitor är blanka. Kanske av samma anledning, kanske inte, fan vet jag.

Mitt liv är som en bok och jag är en kass författare. Jag har inget riktigt grepp över mina karaktärer, det finns ingen röd tråd och någon miljöbeskrivning existerar knappt. Storyn är tunn, den spretar åt olika håll, ändrar riktning utan förvarning. Ibland är bokstäverna svåra att läsa, texten är för liten. Kan du ge mig ett förstoringsglas? Kan du ge mig mer vin? Ett hagelgevär?

sex är en hangup

när jag tänker på dig tänker jag
att du är en spya efter en lång fredagkväll
du är ett slaktdjur, du lever för att dö, för att andra ska äta av dig
när jag tänker på oss tänker jag
vi är ett slaktdjur
vi lever för att dö
andra äter av oss
jag är hjärnan du är arslet
nej jag är inte bitter jag är inte arg
jag är bara realistisk och jag förstår sådant du inte förstår
för jag är hjärnan och du är arslet

ps.
Now that you've made me want to die,
you tell me that you're unboyfriendable and I could make you pay in pain,
but I could never make you stay.

ds.

behöver du en advokat? jag behöver en kyss.

jag drömde att jag köpte knark jag drömde att du hade dött och jag drömde att jag grät i matsalen
jag drömde att man sa åt mig att inte tänka på saker att ta tag i utan fokusera på sorgen granska den gröp ur den gör den till en skål lägg dina tårar där i senare
jag drömde att jag blev mördad och jag drömde att jag var i fel omklädningsrum jag drömde om konsten att inte kunna konstla sig konstig jag drömde att jag var frihet jag drömde om dig
jag drömde om dig och hur det känns och hur ont det gör och jag drömde att du drömde om mig
jag drömde om Valerie jag drömde om tenderloin jag drömde om dorothy och jag drömde om sister white och jag drömde att jag bar en silverkappa och jag drömde att jag sköt andy warhol
och jag drömde om dig

cirkusen är jag

ta med mig hem ikväll!
skalder. vad är hemma. och vart.
linjerna i händerna
hela vägen fram borde gå.
när vi räknar linjära funktioner blir jag mycket väl godkänd.
bland matematiska uppställningar håller jag
som ni märker
ordning och reda.
jag irrar runt i dina ögon. kanterna.
att inte våga fästa blicken.
mina linjer som bryts av på mitten.

det här är min sovrumsdörr
man har sagt mig så
min tills inte min längre.
jag går vilse
fastnar lätt
vid köksbordet
torkar noga varje smula. bort bort.
borta bra men hemma bäst är, ändå, eller hur
skönt att vila huvudet i bekant kuddlukt.
borta bra är hemma är
borta. lost. gone: have you seen it?
rymdlivet
tyngdlöst är.

rytmiken musiken & fonetiken
& melodierna jag längtat att förstå
om jag fått välja mitt liv
äppelträden
morföräldrarna
vad mer?

allt som ni har

allt!

jag gömmer vuxen kropp under täcke
gömmer barnets längtan i politik
& ord, prat, vettlösa skrik
tv-spelskontroller slår jag sönder.

vart stoppar du din litenhet?

jag tömmer mig i dina händer
det finns en utväg där
i dina linjer
& jag minns inte mitt namn
eller hur döden väntar
hur jag längtar
minns inte vem jag är
finns bara du här.

reser runt i cirklar
river ned cirkusaffischer
slinter. blod.
är en cirkus
är en artist
är ett skådespeleri
är någon som kommer och går
ett vandrande leende vi ses igen nästa vår.

jag gråter bakom scenen
jag skriver brev som jag skickar dig
ligger vaken och rotar runt i magen
substansen, vart tog den vägen?
har du sett den?

barndom i kalejdoskopets bitar
kan jag tejpa ihop mig nu
finns det tid så att det räcker
är den slut, barn-
domen
dömde mig
tidigt.

ta med mig hem!
till den plats jag inte känner
ditåt hjärtat dras -


hur luktar hemma
du som vet

moleskine med mera

arbetsprover från när jag sökte till frysen i våras

(den svartvita + den i färg. egentligen satt de väldigt rakt och fint på stora kartonger, det är bara det att jag inte har någon scanner)

Vi andas inte i takt

Mitt sinne upptas av så triviala saker. Hakar upp mig på yta, prestation och intryck. Att lämna avtryck. Och tar mig därför inte för någonting.

Du smyger dig nästan komiskt snabbt in i mina drömmar igen. Lockar till aktion och svek. Och då jag sitter i blommiga pyjamasbyxor och gult spretigt hår med bittersött honungste i en grön muminkopp i handen, så vet jag att jag inte kan pusslas in i din millimetermätta verklighet. Och kanske vill jag inte ha dig heller. Bara vila utmattade känslor i den tröstande kurvan mellan din nacke och din axel. Och måla upp den där illusionen ännu en gång, bara för att det är så befriande att drömma. Så lätt. Så kravlöst. Så utan biverkningar, reaktioner och faktiska handlingar. Jag har aldrig varit bra på sådant.

Vaknade kl. halv fem av det förflutna som ringde från dolt nummer, som så många gånger förut. Som så många gånger förut stängde jag av telefonen och somnade om, lite oroligare. Och jag börjar ifrågasätta min principfasthet. Vad spelar själslig säkerhet för roll om hela ens värdighet går i stöpet?

jag är inte ensam om min blödighet

Kollektivt kollage från Fryshusets skrivartvåors kollektiva fanzine "Kollision". Klippt & klistrat av Tove & Moa.

Funderingar.

Jag uppdaterar, för att stjäla uppmärksamhet.
Det lyckas inte, stjärnan börjar falla. Ljuset släcks.

Sitter och väntar på john blund eller någon form av tecken på att vara trött. Dejten verkar vara inställd för idag. kan ses som en lite småtrist händelse, vad göra?

Sitta och glo på gatan, och kanske knåpa på ett brev till ett annat land, be dom hövligt och bestämt

ta emot mig som deras egen.

Eller sno rampljus.

Grillsäsongen har börjat snart.
det kan läsas om på min "riktiga" blogg som går under slavnamnet "Pows funderingar" (orden går att klicka på)

Tack och hej!

APoWA

OK

Svårt att veta var jag har mig själv
nån säger ”ja gillarej”, jag ba ”OK!”
skulle kanske svarat något annat, sagt tack
är väl brist på karaktär jag visade där
”själv är man ju ingen visionär…”, nähä
köper skit i nån tobaksaffär sen, vill inte gå hem
frågar om yrkesrollen stå i kiosk
den är tillfredställande, mycket skällande på barn
äger jag en köttkvarn? Nej. Jag är vegetarian
promenad genom huvudstad för jag gillar dig,
du svarar aldrig med överdrivna okej
som mig, min brist på ord så ironisk
för min typ av materialism
jag äger cirka tio ordböcker men tar genvägar
bort från personliga samtal
inte för att jag inte kan vara social
men i så fall pratar jag hellre om
regional- och riksdagsval än mig själv, OK?

Till Simone och Jean-Paul

VI HAR BARA

VÅRA PAPPER

VÅRA MINNEN

& VÅRA HÄNDER

DET SOM SKER UTANFÖR VÅRT RUM

HAR VI INGENTING MED ATT GÖRA

VAD VET DE OM OSS?

OM VÅR SÖMN VÅRA DRÖMMAR VÅRA MORGNAR

FÖR DEM ÄR VI BLOTT ETT GAMMALT PAR

DE SER INTE VÅRT HAT

VÅR ILSKA

VÅR DÖD

DE HAR SITT LIV SIN VERKLIGHET

EN VÅNING NER

MED PARKETTGOLV JULGRANAR OCH SKINKMACKOR

VÅR VÄRLD ÄR VÅR, HÄR ÄR DU MIN POLLUX

OCH JAG ÄR DIN CASTOR

DU SOMNAR MED NÄSAN I MIN NACKE OCH DU SER TILL

ATT JAG INTE SOMNAR I BADKARET

Stöld.

Ibland är det skönt att stjäla. Fint, stjäla för att man inte har det själv och vill ha det. Nu talar jag inte om pengar, spädbarn eller trams.

Stal en väns knappnålshuvud när jag var liten. Ångrar det inte, har aldrig gjort.

Har något en bra förklaring angående ordvalet bäbis, bebis eller babies? Vilket ska bort?

Skönt, att sista skolveckan börjar likna vädret vi hade under februari, kallt som fasiken, otyg. Nu kan man verkligen inte ha sina snickarstass uppdragna. Utan på med stickade ulltröjan som mormor så fint paketerade i julas.

Letar fortfarande efter klackskokvinnan, inte ett spår av henne. Någonstans måste hon finnas.
Kanske ska starta en facebookgrupp, "vi som hellre har klackskor"

öken

Historien är i jorden

Den 13 januari har det kraftigaste jordskalvet på 200 år hänt dagen före och människor gråter. Pengar samlas in och människor dör. Jag bryr mig inte. Jag känner ingen sorg inför naturens beteende. Om det var fråga om folkmord skulle jag ha blivit upprörd. Brist på logik gör mig irriterad, men naturkatastrofer bara händer på sätt som avrättningar aldrig kan, utanför logiska ramar. 353 dagar återstår av året. Om 42 dagar kommer det att bli ett kraftigare skalv i en annan del av världen. Jag kommer att bry mig då. Jag vet det; det är ett minne nu, som jag drömmer vissa nätter. Allt det här är ett minne nu. Jag rör mig framåt men tar dig bakåt, tillbaka till:

Tidig morgon, solen går upp mellan trädstammarna när jag står mitt i en klunga av gamla, pinade granar på en höjd. Det luktar bark och blöt mossa. Mustig lukt av skog från min barndom... kladdig kåda, rinnande längs stammar… trädens blod. Minns hur det var, hur jag la mig raklång på marken. Svepte min kropp över ytan för att fånga upp rummet. Fångas i det. Med min rygg vilandes över knotiga rötter omsluts jag också nu av långa, ljusgröna grässtrån längs sidorna av min kropp. Den är tyngre nu. Dess dragningskraft till jorden större.

Det är någonting med jorden det här året. Jag gräver ner mina fingrar till knogarna bland brun mylla, vrider mina handleder knyckigt fram och tillbaka. Känner jorden under mina korta naglar. Jag spottar på marken. Vill se om jag kan slå rot… Nej, jag är för rastlös.

För rastlös för ett hemland. För rastlös för ett hem på samma plats. Men dragningskraften håller mig. Jag är tacksam över det ändå. Tänker att universum vill ge mig detta. Jag tar emot, tacksamt. Det är frihet jag har fått. Jag manifesterar den genom att åka buss och tåg, alltid ensam.

Ibland slår mitt hjärta några hårda slag och jag måste andas hackigt en stund för att hänga med.

Ibland dricker jag för mycket av allt.

Ibland memorerar jag allting. Den saltiga lukten av hav och sommarhud när min överkropp hänger över räcket, över havet. Vågorna långt nedanför, hur mitt ansikte känns nära. Tänker att det är sådant här som är viktigt. Vinden som drar i mina kinder, rycker i mitt hår och i min kjol.

Ibland har jag druckit för mycket av allt när jag memorerar allting, och allt jag kommer ihåg sen är hur muskler på någon kvinnas kropp spänns och slappnas av i mörker. Hur mina fingertoppar märker förändringarna mellan mjukt och hårt. Men jag tänker att det är lika viktigt som jorden.

Jorden är jag. Jag är stjärnstoff, jag är jord. Det är någonting med mig det här året.

Jag röker ensam på balkongen. Har på mig svarta solglasögon och håret i en mittbena. Lyssnar på popmusik i ensamhet. I can feel your halo halo halo. I can see your halo halo halo. Ligger i sängen och tror det är det finaste jag har hört, men ser mitt desperata spegeljag i badrumsspegeln sen och vet att jag har fel. Tänker att det är såhär jag framställer min person för mig, av dig, för dig, av mig. Jag vet väl egentligen ingenting. Vad är det det är med mig det här året? Jag vet inte, men historien är i jorden. Håll ditt öra mot marken.

Landa i vintersverige, ha endast en väska och bo hos dina föräldrar. Bli trugad; mat, sömn, sällskap, pengar. Titta på Rapport. Läs en lokaltidning. Res igen, inrikes mot norr.

När jorden skakar den andra gången sover jag. Energin som frigörs och sprids väcker mig inte, märks inte genom den frusna marken under husgrunden. Jag sover med mina ben sammanflätade i lakan och andra ben, håller värmen trots alla minusgrader utanför husväggarna. Det är inte bara jag som inte bryr mig nu – jag bryr mig nu. Inte andra. Jag tycker mest synd om jorden, kommer på mig själv med att bry mig om den 42 dagar gamla jorden också. För att den går sönder. Se såren.

Hela jorden är ett sår, men ett litet sår i universum. Och i tiden. Tänker att jag har mest problem med rummet. Svårt att hitta min plats, svårt att vilja ha min plats. Måste ligga raklång på marken helt nära jorden och känna suget neråt, inåt. Vara en del av planeten, den lilla i universum men större än mig.

När jorden har slutat att skälva, dom skälvda människorna bortglömda, kommer en aska att lägga sig tjock över mitt Europa. Allt kommer att handla om människans behov av flygtrafik.

Jag kommer att gilla det simpla i livet, att röra hennes händer med mina och känna magnetismen som ett tryck över naglarna. Vi dras mot varandra med tyngdkraften av ett sockerkorn men ibland är vi samma person, så risken att vi tappar bort varandra är liten ändå. Sen kan vi dras mot jorden, neråt och inåt, tillsammans och vara ännu mer fästade i universum.