måndag 31 januari 2011

animation



har skaffat en youtube-kanal (nikolinanordin) där jag kan lägga upp mina konstiga små videos. mer lär dyka upp så småningom, här lekte jag med ett självporträtt jag tecknade för flera år sedan i paint + movie maker.

onsdag 19 januari 2011

Om Gud

Gud som haver barnen kär, se till mig som bortglömd är, mässar det lilla barnet. Hans kinder flammar röda under halsduken, håret är svettigt under mössan. Kära Jesus och Maria, ber han. För han är nio år, på en bro bland ruiner, vilse i den stora vuxenvärlden.
En vuxen, kostymklädd, passerar utan att möta hans blick, och pojken knäböjer. Snälla Gud i himmelen, hjälp mig då! Stengolvet är kallt, det känns genom hans jeans och långkalsonger. Den klumpiga jackan har aldrig varit så otymplig som nu, och aldrig har han varit så ensam.
----
Han är min frälsning, ära vare Gud i himlen. Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla. Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.
(Psaltaren 62:7-8)
----
Ärkeängeln Mikael kommer till henne första gången i en dröm. Det lyser om hans vingar och det lockiga håret på hans huvud. Hans hy ser varm ut, och tillsammans står de tysta i intet. Håren på hennes armar har rest sig.
"Jag är ärkeängeln Mikael," säger ängeln, som om Joanna inte vet det. Hans röst är inbjudande, men när hon öppnar munnen får hon inte ut några ord; allt hon kan göra är att stirra.
Som i kyrkan vid nattvarden knäböjer hon. Luften smakar annorlunda och hon är osäker huruvida hon fortfarande är vid liv. När hon öppnar ögonen är ängelns ansikte bara centimeter från hennes eget.
"Jag har hört dina böner." Andedräkten kittlar hennes ansikte. "Ditt liv kommer vara plågsamt, men du får belöning i himlen för ditt lidande. Förstår du?"
Joanna nickar.
"Gud är med dig i varje steg du tar. Håll hårt i din tro, och du skall bli belönad."
Ängeln tecknar ett kors i hennes panna, och plötsligt är drömmen borta. När hon vaknat ordentligt spyr hon, sedan börjar hon gråta.
----
Joanna utför sina sysslor med ännu mera passion än vanligt, trots att hon sticker nålar i sig för att hantera smärtorna. Tillsammans med Thom lagar hon mat åt de tystade och utsatta, hon städar, och hon ber.
En morgon vaknar hon precis när det ljusnat. Inte utan för fönstret, ljuset kommer inifrån, men när hon tänt lampan på bordet bredvid sängen är blod det första hon ser. Koagulerat, rödbrunt, intorkat. Blod på hennes händer.
Hennes kropp skakar, och det tar mycket viljestyrka att kunna tvätta bort det röda. Först när hon skrubbat ordentligt och sedan torkat ser hon vad som gjorde att det blött.
Såren på hennes händer är desamma som de som märkt Frälsaren. Den heliga märkningen. Äntligen.
----
När det är som mörkast är det som om Gud aldrig funnits. Eller som att Gud är ett hån, som låter henne plågas. Hon kan vrida sig i smärtor som pågår under dagar och nätter. Ibland vältrar hon sig i ensamheten, övergivenheten, den där ensamheten som är tyngre än jordens alla smärtor. Då när det är som mörkast kan hon varken äta, sova eller be.
Ibland blir hon så utled på det mörka att hon ryter åt Gud, att nu är det nog. Hon vill inte lida mer, vägrar stå ut. Det räcker nu, hur mycket ska en människa behöva stå ut med? Smärtan lämnar henne svettig och utmattad. Den tömmer henne på energi, gör att hon inte orkar vara Joanna längre, utan bara ett tomt skal. Hon förvånas och äcklas över det som finns inom henne, allt det svarta.
----
Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo bland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta."
(Uppenbarelseboken 21:1-6)