Fotade på planet mellan Paris- Stockholm. Tryck på den så blir den stor och det ser jättemysigt ut.
Kram Saskia
lördag 31 juli 2010
fredag 30 juli 2010
Tokiga Idéer
Hej! Jag vet inte om man gör såhär, men jag tänkte presentera mig eftersom jag är ny här!
Sara heter jag och tänker leverera fotografier av högsta kvalitet! Eller nja, jag skall försöka.
Jag pluggar på heltid och jobbar extra som studieledare hos studiefrämjandet, även kallad verksamhetsfotograf.
Men nu till det viktiga!
Har en idé till ett ganska....samhällskritiskt fotoprojekt som i grunden bygger på samhällets syn på reklamindustrin, vilka som är lämpliga att vara de stora företagens ansikten utåt, och hur dessa ansikten får se ut.
En tankeställare helt enkelt, lite sådär för att provocera.
SÅ, jag tänkte kolla om det finns någon att bolla mina tokiga idéer med, konstnär eller inte.
Sara.fallheden@hotmail.com eller sara fallheden@facebook
lördag 24 juli 2010
Semester
Sevärdhet
Sak som är värd att ses
Värd vad?
I insträde, 100 kr för vuxna
Men hur träder man in genom stängsel
när vakter håller borta?
Jag vill bara gå i parken
upp på höga bergen
över vida fälten
titta träd, titta djur
Saker jag finner vackra
finns på vykort i souvenirshoppen
Inget behov av gå i parken nu
Jag skickar kort med vy till dig
Skriver önskar du var här!
Fast jag sett samma bild du får se
och lämnat avtryck med fingertoppar
som du indirekt rör
Vad skulle du göra här då.
måndag 19 juli 2010
torsdag 15 juli 2010
Bolla tankar
La upp ett blogginlägg på Lava's blogg med denhära bilden, kolla in det här: http://lavalandtext.wordpress.com/2010/07/14/bolla-tankar/
Puz
fredag 9 juli 2010
FANZINE!
Kära vänner,
Vi kan nu, nästan två månader efter att KONSTRUERAT föddes, nöjt konstatera att vår gemensamma skapelse tycks ha hittat sin trygga plats i cyberrymden. Konstruerat har fler konstnärer än vad vi kunna drömma om och dess läsare sträcker sig långt ut i den sociala stratosfären. KONSTRUERAT har helt enkelt infirat alla förhoppningar, och lite till.
Men konstruerat är mer än bara en blogg. Konstruerat är ett projekt som drivs av oss tillsammans. Nu har vi kommit till en punkt då vi vill få ut mer av våra texter, foton och bilder. Vi ska nämligen göra ett fanzine. LAVA erbjuder hjälp att trycka upp och lansera vår skapelse i pappersform och givetvis ska vi ta chansen. Vi vet inte riktigt hur resultatet kommer se ut, kännas eller mottas – vi vet bara att det kommer kännas, ses ut och mottas. Skicka in allt ni har, så mycket ni har att ge, men allt kommer inte bli tryckt i tidningen då vi inte vet vad som passar.
Konst är ju fortfarande konst med allt vad det innebär och vi vet inte riktigt hur resultatet kommer se ut, kännas eller mottas – vi vet bara att det kommer kännas, ses ut och mottas. Temat på fanzinet är just ”konstruerat”, kort och gott. Tolka det bäst ni vill. Kontakta oss för inspiration, sex eller matlagningstips.
Allt material skall vara konstruerat@gmail.com tillhanda senast den 31:a juli.
Må kreativiteten flöda likt svetten längs våra ryggar dessa olidliga sommardagar. Dra ned rullgardinen, drick mycket vatten och sätt i gång och gör det ni gör bäst.
Puss, Karin och Saskia.
Vi kan nu, nästan två månader efter att KONSTRUERAT föddes, nöjt konstatera att vår gemensamma skapelse tycks ha hittat sin trygga plats i cyberrymden. Konstruerat har fler konstnärer än vad vi kunna drömma om och dess läsare sträcker sig långt ut i den sociala stratosfären. KONSTRUERAT har helt enkelt infirat alla förhoppningar, och lite till.
Men konstruerat är mer än bara en blogg. Konstruerat är ett projekt som drivs av oss tillsammans. Nu har vi kommit till en punkt då vi vill få ut mer av våra texter, foton och bilder. Vi ska nämligen göra ett fanzine. LAVA erbjuder hjälp att trycka upp och lansera vår skapelse i pappersform och givetvis ska vi ta chansen. Vi vet inte riktigt hur resultatet kommer se ut, kännas eller mottas – vi vet bara att det kommer kännas, ses ut och mottas. Skicka in allt ni har, så mycket ni har att ge, men allt kommer inte bli tryckt i tidningen då vi inte vet vad som passar.
Konst är ju fortfarande konst med allt vad det innebär och vi vet inte riktigt hur resultatet kommer se ut, kännas eller mottas – vi vet bara att det kommer kännas, ses ut och mottas. Temat på fanzinet är just ”konstruerat”, kort och gott. Tolka det bäst ni vill. Kontakta oss för inspiration, sex eller matlagningstips.
Allt material skall vara konstruerat@gmail.com tillhanda senast den 31:a juli.
Må kreativiteten flöda likt svetten längs våra ryggar dessa olidliga sommardagar. Dra ned rullgardinen, drick mycket vatten och sätt i gång och gör det ni gör bäst.
Puss, Karin och Saskia.
onsdag 7 juli 2010
Nedslag/framtidsvision, misantropi
1.
Jag sitter kvar vid bordet med min kopp, utan att ha förstått vad allting handlar om. Jag är mitt i. Lilla O ligger på golvet, krälar planlöst omkring med kattmat i händerna. Hans knutna nävar slår fram samma dova ljud ur trägolvet som mormors nakna hälar precis innan hennes hjärta slutade slå. Jag skrattade åt hennes spasmer, sen ringde jag 112. Kaffet har kallnat när jag dricker det sista ur koppen. Lilla O stoppar kattmat i munnen och tittar på mig. Hans mammapappa är det ingen som riktigt vet vart dom är. Ät en banan istället, uppmanar jag Lilla O. Sen tänder jag vattenpipan i vardagsrummet och försöker skriva. Det är mitt jobb, det är därför jag bor hos Herr X för det är inte så bra betalt just nu. Det är jag, Herr X och Lilla O, men ganska ofta sover Ursula här också. Hon är från en annan del av kontinenten men säger att hon lika gärna fött Sverige för EU ta bort gränser. Om hon fötts i Sverige hade hon varit bättre på svenska. Herr X har ett bra jobb till skillnad från Ursula. Det är lite som att Herr X är min och Ursulas fadersgestalt förutom Elektrakomplexet det skulle skapa. Jag antar att han i så fall är Lilla Os fadersgestalt också, nu när han bor här. Han bars in här för första gången för en vecka sen så det är lätt att inte komma ihåg honom alltid. Ursula är timanställd på ett ålderdomshem. Hon har ingen egen lägenhet så jag vet inte varför hon inte flyttar in här hos Herr X istället för bo kvar hos sin mamma som kräver hyra, men kanske är det något med att hon inte har några högskolepoäng. Ibland säger hon att mitt jobb är sämre än hennes eftersom jag skuldsatt mig själv genom det, men då brukar Herr X försvara mig för han vet att min debutroman vann priser. Att jag inte längre kan skriva måste sättas i perspektiv till det. Herr X har en utbildning som är användbar i arbetslivet så han har pengar. Han är advokat, han tjänar bra så han har råd att försörja mig. Jag insisterar därför aldrig på att det är min tur att betala för intoxikationsmedel. Idag lovade han att köpa sambuca på vägen hem från jobbet för att det är fredag. Lilla O har kravlat sig från köket till vardagsrummet. Jag säger rummet som att det var separat men det är ingen vägg emellan. Herr X lägenhet har en öppen planlösning och två balkonger. Annonsen beskrev den som en rymlig och ljus sekelskiftsvåning vilket verkligen var sant. Jag rådde Herr X att räkna med en felmarginal och nu måste vi ha alla fönster täckta med tyg vi hittade på vinden. Jag puffar fortfarande på vattenpipan när dörren skramlar att den blir öppnad och stängd. Herr X har kommit hem. Lilla O rullar runt på golvet med en dammtuss i håret när jag går ut i hallen. Herr X håller i två lila påsar från systembolaget. Dom klirrar i hans skakiga händer. Han tar av sig sina skor med fötterna och säger hej. Jag hälsar tillbaka och tar en av påsarna från Herr X händer. Han går till köket genom vardagsrummet och placerar sin påses innehåll på bordet. Herr Y ska vakta Lilla O inatt. Herr Y är Herr X storebror, han är läkare och har en fru och snart barn. Dom ska adoptera från Etiopien. Det var egentligen Herr Y som skulle ta hand om Lilla O när hans mammapappa inte kunde ta med honom utomlands på jobb. Herr Y lärde känna dom i något krigsdrabbat utvecklingsland där dom arbetade för samma humanitära hjälporganisation. Lilla Os mammapappa är lärare båda två. Jag har aldrig träffat dom, men det är möjligt att det är därför jag inte gillar dom. Det var aldrig någon lärare som gillade mig. Det och att dom lämnat Lilla O i Herr Ys vård vilket blev min vård medan dom är på fransk permission från ansvarsfullhet. Jag vet inte hur man gör med barn. Jag hoppas att Lilla Os mammapappa kommer och hämtar honom snart, vart dom nu är. Jag ställer ner påsen jag håller i på köksbänken och plockar upp flaskorna, två ekologiskt rött. Herr X tar upp Lilla O från golvet. Jag kan inte hålla i barn utan att vilja sträcka ut armarna i ett flygplan. Som att känna sig tvungen att kliva över kanter från höga höjder, men det har aldrig jag. Varken känt eller gjort. Lilla O gurglar i Herr X famn. Herr X drar ut damm ur Lilla Os hårlockar. Jag sätter mig framför datorn som jag lämnat på golvet och startar om vattenpipan. Ett tomt dokument och en spellista. Jag stänger dokumentet. Vad vill du lyssna på, frågar jag Herr X. Sonic Youth, säger Herr X. Vi lägger oss ner på soffan med våra vuxna ben skavfötters, Lilla O över Herr X bröstkorg och mage och är tysta till Diamond Sea. Det är mycket så. Vi är tysta. Vi är tysta. Jag kan vara tyst i dagar när jag skriver. När jag skrev. Jag måste prata nu. Jag säger att klockan är åtta. Herr X frågar om Lilla O har ätit. Kattmat svarar jag. Sen ringer det på dörren och det är Herr Y och hans fru som ska hämta Lilla O. Jag vet inte varför dom gillar barn så mycket. Jag förstår inte hur det kan vara biologiskt för jag är lika gammal som Herr Y och jag är rädd för barn. Dom har för små händer och fötter i förhållande till sina huvuden. Förut tänkte jag att barn skulle likna dvärgar om dom var mer proportionerliga, sen kom jag på att det är dvärgar som liknar barn för att dom är oproportionerliga. Jag menar småväxta människor, inte mytologiska dvärgar. Strax efter att Lilla O burits iväg kommer Ursula. Hon ringer inte på dörren. Hon låser upp med sin egen nyckel och ropar hallå när hon tar av sig jackan. Jag ser det inte nu men hon gör alltid så. Herr X har öppnat en flaska vin och håller på att fylla ett glas när Ursula snärjer sina långa armar kring honom. Hennes näsa är begravd i Herr X hårbotten. Ursula är väldigt lång. Hennes armar är långa men dom är välproportionerade till hennes kropp. Ursula är överlag väldigt symmetrisk. Det är det jag gillar mest med henne. Om jag ska gissa så gissar jag att det Ursula gillar mest med Herr X är hans hår. Han tvättar det med fint frisersalongsschampo som doftar fruktigt. Mitt schampo luktade bara schampo innan jag flyttade in hos Herr X, nu använder jag det fruktiga men det påverkar inte mitt sexliv. Ursula tycker mer om Herr X släta ariska sidbena än min naturliga Strindberg. Jag frågar Ursula om hon vet någon som vill ligga med mig. Hon säger nej. November är en oinspirerad månad. Jag öppnar sambucan och luktar i flaskan innan jag häller upp i ett glas. Ursula frågar Herr X om vi ska gå ut. Herr X säger att han inte vill gå ut i mörkret för det är deprimerande så Ursula suckar och bjuder hit Tanja per sms. Jag har träffat Tanja en gång förut på en bokmässa. Hon har ett visitkort som det står att hon är författare och poet på. Jag trodde att det bara var i film visitkort användes innan jag fick ta emot hennes. Jag har inget visitkort att ge men heller ingen att ge visitkort till. Jag har ingenting att skriva på ett visitkort ändå. Skulle inte klara av att kalla mig författare, bara mitt namn följt av mottagna priser. Det blir mer en meritlista. Herr X säger att han ska röka så jag följer med ut på den största balkongen. Det är utsikt över gatan där och man kan tappa fimpar på sådana som går på trottoaren. Om dom går mitt i vägen är det svårt att träffa. Herr X bjuder mig på en handrullad cigarett. Det blir alltid goda cigg när Herr X rullar, själv kan jag inte alls. Mina blir platta och filtren ramlar alltid ut. Om vi varit utanför stan kunde vi säkert ha sett stjärnor, men nu är det mest kallt. När vi kommer in igen måste jag snyta mig. Tanja har också kommit nu, hon står i köket med en kille hon tog med sig hit. Jag vet inte vem han är. Herr X måste ha kopplat ihop min dator med stereohögtalarna. Yo La Tengo spelas nu. Jag fyller på mitt glas med sambuca i köket. Tanjas vän säger att han heter Kristofer. Han skakar min hand, jag reciprokerar. Jag frågar hur han känner Tanja. Han frågar hur jag känner Tanja. Jag säger att jag inte känner Tanja. Kristofer säger att han inte gör det heller. Men vi träffades på en bokmässa en gång, säger jag. Jag frågar om Kristofer vill ha vin. Det är ekologiskt, säger jag och håller upp en av flaskorna med rött framför hans ansikte. Han säger okej så jag tar ner ett rent glas från porslinshyllan på väggen och fyller det till hälften med vin. Jag kan inte dricka vin, det smakar förfärligt. Jag kan inte dricka öl heller. Helst dricker jag cider. Herr X skrattar åt det när jag säger att jag vill ha en cider när vi är ute och det är hans runda. Det är alltid Herr X runda så han har skrattat åt det mycket om man adderar tillfällena. Han säger att han skrattar med mig inte åt mig, men jag skrattar aldrig. Kristofer sveper glaset och sträcker fram det för påfyllning. Jag tippar flaskan åt honom. Han ler, frågar vad jag jobbar med. Jag rycker på axlarna och säger åh, du vet. Kristofer säger att han inte vet. Sveper glaset igen och ställer ifrån sig det på bänken. Författare, säger jag. Kristofer nickar. Sen tar han tag i min arm och drar med mig efter sig när han går mot balkongen jag och Herr X kom in från för ett tag sen. Röka, förklarar han när han har släppt mig och vänder sig om för att se om jag är där. Jag är här, vi går ut i mörkret. Kristofer tänder en cigarett och ger den till mig innan han tänder en åt sig själv. Jag hänger med magen över det isiga balkongräcket. Det är väldigt kallt. Kristofer säger att han trodde det skulle vara mer folk här. Han frågar om vi ska vidare. Jag säger att Herr X inte gillar att gå ut när det är mörkt, att det gör honom nedstämd och att han ibland börjar gråta av det. Nej, säger Kristofer, jag menade du och jag. Jag säger att vi kan åka hem till honom. Försöker le sensuellt. Vet inte hur man uttrycker det ordet kroppsligt. Kristofer ler också, kanske ett försök att le sensuellt från honom med. Han frågar om inte jag bor här. Jag säger att jag gör det. Han höjer ögonbrynen, rynkar pannan. Öppen planlösning, säger jag. Han rör vid min arm med en till känns blodlös hand. Jag visar hur man gör för att träffa en utvald person på trottoaren nedanför med fimpen. Kristofer följer mina instruktioner men träffar inte. Jag ringer en taxi.
- är det långt
- nej
- jag har inga pengar
- det är lugnt jag betalar
- säkert
- du har inga pengar
2.
Herr X vill inte personifiera 00-talet. Han vill vara en klassiker. Är en klassiker utan tid, frågade jag honom en gång när han sagt att han inte tänkte låta sig bli 00-tal. En klassiker är tidlös, svarade Herr X då. Men det är inte samma sak. Det är nyårsafton idag. Jag hoppas att 10-talet blir bättre. Det var inte spännande att leva sekelskiftet, inte som det förväntades i dånet av fyrverkerier den första natten. Herr X sitter vid köksbordet och pratar i telefon med Herr Y. Det låter som att dom bråkar om Lilla O. Alla hoppas att hans mammapappa kommer tillbaka snart. Herr X berättade igår att Herr Y fått ett vykort från dom, det stod att dom blivit omplacerade till Etiopien. Herr Y hade blivit arg och sagt att det var orättvist att dom får se landet som hans barn är i innan honom. Han glömmer konstant att det inte är hans barn än och att den vita mannens börda inte längre inkluderar rättigheter. Vi är bara skyldiga. Den vita mannens börda är skuld och skam. Jag får så dåligt samvete. Herr X avslutar samtalet med Herr Y utan att säga hej då. Vad sa han, ropar jag ifrån soffan. Ingenting, svarar Herr X. Dom hämtar Lilla O snart, säger han sen. Vi ska fira nyår här. Kristofer ska komma hit innan alla andra gäster för att laga middagen. Han kan sånt. Det är som att vi är ihop men ingen av oss har uttalat oss om definition. Jag vill inte vara i ett förhållande. Om Kristofer frågar om vi är ihop tänker jag svara att han kan få vara min pojkvän om han vill men jag är singel. Vi har bara känt varandra i två veckor och vi är inte lesbianer så han borde förstå. Herr X har köpt calvados att skåla med istället för champagne för att jag ska vilja dricka. Han sa att det är destillerat cider så jag kommer gilla det trots att det är vin. Jag frågade varför han inte bara kunde köpa cider men då skrattade han. Med mig. Jag skrattade inte. Ursula kommer nu. Hon kommer tidigare för att hon inte är en regelrätt gäst. Jag frågade Herr X om man måste säga att man är ihop för att vara det eller om begreppet kan sjunka in i relationen utan att man märker det och strypa en som en djävulssnara om man vill loss, Herr X svarade att man måste uttala sig om definition. Jag tror inte det är sant. Herr X och Ursula har båda bekräftat att dom inte har uttalat sig om definition men alla förutom dom själva vet att dom är ihop. Det skrämmer mig. Jag vill inte bli strypt, jag är redan så kvävd. Jag har inte ens försökt att skriva idag. Jag kommer ihåg vad Tanja sa när vi träffades på bokmässan för det var så dumt. Hon sa att man måste brinna för orden om man vill kunna skriva. Jag frågade om hon gjorde det. Jag brinner för orden, svarade hon. Jag brinner om någon tänder eld på mig. Jag säger hej till Ursula. Hon har en blombukett i varje hand. Jag vet inte vilken sorts blommor det är, rosa. Det ringer på dörren. Jag säger åt Ursula att öppna. Hon gör det och nu är Kristofer här. Han har en svart kostym på sig. Herr X kommer ut från sitt sovrum med Lilla O i klättrandes på sin axel. Han drar av sig Lilla O och släpper ner honom i mitt knä. Jag försöker flytta över honom till den andra sidan av soffan, men hans armar och ben försvinner ur mina grepp. Jag vet verkligen inte hur man gör med barn. Kristofer kommer in i vardagsrummet, han sätter sig ner bredvid mig. Hej, säger han och placerar sin ena arm över mina båda axlar. Jag vågar inte röra mig, Lilla O klamrar sig fast med röda fingrar i min tröja. Kanske ser Kristofer min desperation för han tar tag om Lilla Os mage och tar bort honom från mig, sätter ner honom på golvet. Hej, säger jag. Kristofer kupar sin hand runt sidan av min hals och drar mitt huvud mot sig tills hans läppar nuddar slutet av min mun. Han släpper greppet om mig och jag drar tillbaka mitt huvud. Jag måste börja med maten, säger han och går ut i köket. Jag tänker på djävulssnaror. Herr X har också en svart kostym på sig nu. Han tar upp Lilla O från golvet och bär runt honom på höften på ett domesticerat sätt. Dörrklockan ringer när dom står alldeles framför dörren så Herr x behöver bara sträcka ut handen en bit för att öppna den. Det är Herr Y och hans fru. Jag vet inte om det är så men dom verkar göra allting tillsammans, om det är så är det precis som dom jag inte vill bli. Jag har inte många hållpunkter i mitt liv, men jag vet att jag vill vara en enskild individ. Jag går in i badrummet medan Lilla O fortfarande hänger i luften mellan tre par armar. För ett barn som ingen vill ta hand framkallar han väldigt mycket ansvarskännande hos vissa människor. Jag låser badrumsdörren och drar av mig tröjan. Placerar händerna på handfatskanten och lutar mig över det, nästan all min tyngd i handlederna. Mina riktiga ögon är alldeles framför dom reflekterade i spegeln, det känns klaustrofobiskt. Jag tar av mig strumporna också, sen vrider jag på kranen så mycket att vattnet strålar hårt mot keramiken. Vattnet är för varmt men jag kupar händerna och fyller handflatorna med det i alla fall, tippar ner ansiktet i ångan, vattnet och när jag låter armarna falla och tittar in i spegelns bild är min haka och delar av mina kinder brännande röda. Jag stirrar. Kommer ihåg hur jag brukade skämmas. Och hur jag hejdade mig själv.
- utan hesitation, jag vill helst vara annorlunda
- människa, känn dig själv
- jag vill vara speciell, vill speciellt ha. den känslan
- människa, känn dig själv. en människa
- en människa, en människa
Nu undrar jag vad en människa är.
3.
Klockan är tolv nu, jag har rökt cigaretter från folk som säger att dom tänker sluta nus paket hela kvällen och min hals känns sträv och mitt bröst värker men jag tänker inte sluta nu. Det är en flyktig tanke i alla fall det dom har, ingen handling, bara det när det inte finns något ska. Kristofer har sin arm kring min midja och försöker få mig att vända mig mot honom, vill att jag ska vara klängig men jag orkar inte. Jag kastar cigarettstumpen över balkongräcket och går in. Går till köket. Ursula sitter på köksbordet och dricker öl ur en flaska. Jag tar den nästan tomma flaskan Calvados från köksbänken i handen och ställer mig framför henne. Hon säger åt mig att jättenoga lyssna nu på musiken, texten, och gör svepande rörelser med händerna i luften. Det är något twee som spelas så jag försöker att inte lyssna alls. Jag dricker ur flaskan, känner ingen smak. Ursula hoppar ner från bordet och börjar dansa med mig. Jag står still, dricker vinet. Går till vardagsrummet, flaskan i handen, armen vikt uppåt tryckt mot bröstet, försöker att inte krocka med ostadiga människor, dansande. Datorn står i ett fönster på andra sidan rummet, jag går i vindlingar över golvet genom den allmänna kroppen av armar och ben, sprattlandes. Försöker att inte titta, tittar ner i golvet, sen lägger jag mina händer över det varma tangentbordet. Något slags lugn. Jag lägger in hela Washing Machine och raderar allt annat. Klockan är fyra nu. Jag slutade att tänka någon gång, vet inte. Jag ligger i soffan och tittar ut över rummet, ser bara mig. Jag svävar upp ur soffan, utan grace. Glitterrankor fastnar mellan tårna på mina bara fötter när jag snubblar över golvet. Jag går runt halvväggen som döljer min säng. Kristofer ligger draperad över lakanen, jag låter mig falla ner bredvid honom, och lite över honom. Han jämrar sig, jag hasar mig upp på honom och kilar in mina händer under hans svarta skjorta. Vakna, säger jag åt honom och han öppnar ögonen men lägger sedan ena armen över ansiktet som för att skydda sig mot ljuset. Alla lampor är tända. Jag drar mina händer uppför Kristofers mage. Han lättar ryggen från madrassen och andas in snabbt. Skjortan som hakats fast av mina handleder glider upp tills den stoppas av hans armhålor. Jag faller framåt tills mina läppar blir fulla av hud, andas med öppen mun över hans mage. Kristofer säger öppen planlösning, kvävt. Jag drar mig uppåt, placerar min mun över hans. Tvinnar våra tungor och säger någonstans att det bara är vi här. Jag är ganska säker på att det bara är vi här. Kristofer tar tag någonstans på min tröja och drar den av mig. Jag börjar knäppa upp knapparna i hans skjorta men han drar den över sitt huvud istället och jag lägger mina händer på hans bröst. Drar dom neråt med fingrarna spretandes, neråt, tills dom når byxlinningen.
4.
- människa, känn dig själv
- en människa?
5.
På nyårsdagen frågade jag Herr X om han trodde att jag och Kristofer är ihop. Han frågade vad min relationsstatus var på facebook. Jag sa singel. Herr X sa att han inte trodde att jag och Kristofer var ihop. Nu är det tre dagar senare och Kristofer tror att vi är ihop. Jag mailar honom och säger att jag är singel, klarar inte av konfrontationer. Det digitala livet förändrar människor, när jag var barn umgicks jag utan nervositet. Nu använder jag internet. Om jorden är människans skyller jag mina svagheter på mig själv, jag menar människan skapar jorden hela tiden. Bygger saker, gör om allt. Sen skapar jorden människan. Allt förändras hela tiden, alla. Människan fortsätter skapa jorden. Det är inget dåligt med det så länge man förutsätter att människan i grunden är god, att hen har förutsättningar att inte fucka upp allt hela tiden, som det här samhället. Det är så enkelt att vilja fly från det här samhället. Det är så enkelt att inte vilja vara med, för den som är med i leken får trots allt leken tåla och jag förstår inte hur någon kan se någon förtjusning i DET HÄR. Det är uppenbart att leken behöver nya regler. Herr X sitter i soffan och matar Lilla O med potatispuré. Tydligen är puré bra för barn, bättre än mos. Jag vet inte skillnaden. Men du, säger Herr X och tittar på mig, är du säker på att det är en bra idé att inte prata med Kristofer? Jag mailade honom ju, säger jag. Vadå har du redan glömt det var ju två minuter sen jag berättade det, säger jag. Herr X suckar. Men på riktigt, säger han. Men jag skickade ju mailet, säger jag, jag tryckte ju på skicka? Min mammas generation tror att allt på internet är sant, själv vet jag såklart att det inte är så. Jag vet att man inte blir kontaktad av släktingar till nyligen avlidna politiker i Lagos som behöver assistans med pengaöverföringar och jag vet att man aldrig tjänar på att hjälpa dom. Jag är så trött på felaktig information.
6.
Ursula tänder vattenpipan i vardagsrummet. Herr X sitter bredvid henne i soffan, håller hennes vänstra hand i sina båda. Omslutande, jag tänker mig ett hjärta i hans händer. D-dunk, d-dunk, sägs vara lugnande men känns klaustrofobiskt. Kan ni sluta med det där, säger jag. Va, säger Herr X. Ursula suger på vattenpipans munstycke. Sluta, säger jag.
7.
- det här är inte en människa
- vad
- det här. jag
- jaha
- jag menar det. jag är ett djur
- människan är ett djur, du är en människa
- jag hatar djur
- du hatar allt
- ja
Jag sitter kvar vid bordet med min kopp, utan att ha förstått vad allting handlar om. Jag är mitt i. Lilla O ligger på golvet, krälar planlöst omkring med kattmat i händerna. Hans knutna nävar slår fram samma dova ljud ur trägolvet som mormors nakna hälar precis innan hennes hjärta slutade slå. Jag skrattade åt hennes spasmer, sen ringde jag 112. Kaffet har kallnat när jag dricker det sista ur koppen. Lilla O stoppar kattmat i munnen och tittar på mig. Hans mammapappa är det ingen som riktigt vet vart dom är. Ät en banan istället, uppmanar jag Lilla O. Sen tänder jag vattenpipan i vardagsrummet och försöker skriva. Det är mitt jobb, det är därför jag bor hos Herr X för det är inte så bra betalt just nu. Det är jag, Herr X och Lilla O, men ganska ofta sover Ursula här också. Hon är från en annan del av kontinenten men säger att hon lika gärna fött Sverige för EU ta bort gränser. Om hon fötts i Sverige hade hon varit bättre på svenska. Herr X har ett bra jobb till skillnad från Ursula. Det är lite som att Herr X är min och Ursulas fadersgestalt förutom Elektrakomplexet det skulle skapa. Jag antar att han i så fall är Lilla Os fadersgestalt också, nu när han bor här. Han bars in här för första gången för en vecka sen så det är lätt att inte komma ihåg honom alltid. Ursula är timanställd på ett ålderdomshem. Hon har ingen egen lägenhet så jag vet inte varför hon inte flyttar in här hos Herr X istället för bo kvar hos sin mamma som kräver hyra, men kanske är det något med att hon inte har några högskolepoäng. Ibland säger hon att mitt jobb är sämre än hennes eftersom jag skuldsatt mig själv genom det, men då brukar Herr X försvara mig för han vet att min debutroman vann priser. Att jag inte längre kan skriva måste sättas i perspektiv till det. Herr X har en utbildning som är användbar i arbetslivet så han har pengar. Han är advokat, han tjänar bra så han har råd att försörja mig. Jag insisterar därför aldrig på att det är min tur att betala för intoxikationsmedel. Idag lovade han att köpa sambuca på vägen hem från jobbet för att det är fredag. Lilla O har kravlat sig från köket till vardagsrummet. Jag säger rummet som att det var separat men det är ingen vägg emellan. Herr X lägenhet har en öppen planlösning och två balkonger. Annonsen beskrev den som en rymlig och ljus sekelskiftsvåning vilket verkligen var sant. Jag rådde Herr X att räkna med en felmarginal och nu måste vi ha alla fönster täckta med tyg vi hittade på vinden. Jag puffar fortfarande på vattenpipan när dörren skramlar att den blir öppnad och stängd. Herr X har kommit hem. Lilla O rullar runt på golvet med en dammtuss i håret när jag går ut i hallen. Herr X håller i två lila påsar från systembolaget. Dom klirrar i hans skakiga händer. Han tar av sig sina skor med fötterna och säger hej. Jag hälsar tillbaka och tar en av påsarna från Herr X händer. Han går till köket genom vardagsrummet och placerar sin påses innehåll på bordet. Herr Y ska vakta Lilla O inatt. Herr Y är Herr X storebror, han är läkare och har en fru och snart barn. Dom ska adoptera från Etiopien. Det var egentligen Herr Y som skulle ta hand om Lilla O när hans mammapappa inte kunde ta med honom utomlands på jobb. Herr Y lärde känna dom i något krigsdrabbat utvecklingsland där dom arbetade för samma humanitära hjälporganisation. Lilla Os mammapappa är lärare båda två. Jag har aldrig träffat dom, men det är möjligt att det är därför jag inte gillar dom. Det var aldrig någon lärare som gillade mig. Det och att dom lämnat Lilla O i Herr Ys vård vilket blev min vård medan dom är på fransk permission från ansvarsfullhet. Jag vet inte hur man gör med barn. Jag hoppas att Lilla Os mammapappa kommer och hämtar honom snart, vart dom nu är. Jag ställer ner påsen jag håller i på köksbänken och plockar upp flaskorna, två ekologiskt rött. Herr X tar upp Lilla O från golvet. Jag kan inte hålla i barn utan att vilja sträcka ut armarna i ett flygplan. Som att känna sig tvungen att kliva över kanter från höga höjder, men det har aldrig jag. Varken känt eller gjort. Lilla O gurglar i Herr X famn. Herr X drar ut damm ur Lilla Os hårlockar. Jag sätter mig framför datorn som jag lämnat på golvet och startar om vattenpipan. Ett tomt dokument och en spellista. Jag stänger dokumentet. Vad vill du lyssna på, frågar jag Herr X. Sonic Youth, säger Herr X. Vi lägger oss ner på soffan med våra vuxna ben skavfötters, Lilla O över Herr X bröstkorg och mage och är tysta till Diamond Sea. Det är mycket så. Vi är tysta. Vi är tysta. Jag kan vara tyst i dagar när jag skriver. När jag skrev. Jag måste prata nu. Jag säger att klockan är åtta. Herr X frågar om Lilla O har ätit. Kattmat svarar jag. Sen ringer det på dörren och det är Herr Y och hans fru som ska hämta Lilla O. Jag vet inte varför dom gillar barn så mycket. Jag förstår inte hur det kan vara biologiskt för jag är lika gammal som Herr Y och jag är rädd för barn. Dom har för små händer och fötter i förhållande till sina huvuden. Förut tänkte jag att barn skulle likna dvärgar om dom var mer proportionerliga, sen kom jag på att det är dvärgar som liknar barn för att dom är oproportionerliga. Jag menar småväxta människor, inte mytologiska dvärgar. Strax efter att Lilla O burits iväg kommer Ursula. Hon ringer inte på dörren. Hon låser upp med sin egen nyckel och ropar hallå när hon tar av sig jackan. Jag ser det inte nu men hon gör alltid så. Herr X har öppnat en flaska vin och håller på att fylla ett glas när Ursula snärjer sina långa armar kring honom. Hennes näsa är begravd i Herr X hårbotten. Ursula är väldigt lång. Hennes armar är långa men dom är välproportionerade till hennes kropp. Ursula är överlag väldigt symmetrisk. Det är det jag gillar mest med henne. Om jag ska gissa så gissar jag att det Ursula gillar mest med Herr X är hans hår. Han tvättar det med fint frisersalongsschampo som doftar fruktigt. Mitt schampo luktade bara schampo innan jag flyttade in hos Herr X, nu använder jag det fruktiga men det påverkar inte mitt sexliv. Ursula tycker mer om Herr X släta ariska sidbena än min naturliga Strindberg. Jag frågar Ursula om hon vet någon som vill ligga med mig. Hon säger nej. November är en oinspirerad månad. Jag öppnar sambucan och luktar i flaskan innan jag häller upp i ett glas. Ursula frågar Herr X om vi ska gå ut. Herr X säger att han inte vill gå ut i mörkret för det är deprimerande så Ursula suckar och bjuder hit Tanja per sms. Jag har träffat Tanja en gång förut på en bokmässa. Hon har ett visitkort som det står att hon är författare och poet på. Jag trodde att det bara var i film visitkort användes innan jag fick ta emot hennes. Jag har inget visitkort att ge men heller ingen att ge visitkort till. Jag har ingenting att skriva på ett visitkort ändå. Skulle inte klara av att kalla mig författare, bara mitt namn följt av mottagna priser. Det blir mer en meritlista. Herr X säger att han ska röka så jag följer med ut på den största balkongen. Det är utsikt över gatan där och man kan tappa fimpar på sådana som går på trottoaren. Om dom går mitt i vägen är det svårt att träffa. Herr X bjuder mig på en handrullad cigarett. Det blir alltid goda cigg när Herr X rullar, själv kan jag inte alls. Mina blir platta och filtren ramlar alltid ut. Om vi varit utanför stan kunde vi säkert ha sett stjärnor, men nu är det mest kallt. När vi kommer in igen måste jag snyta mig. Tanja har också kommit nu, hon står i köket med en kille hon tog med sig hit. Jag vet inte vem han är. Herr X måste ha kopplat ihop min dator med stereohögtalarna. Yo La Tengo spelas nu. Jag fyller på mitt glas med sambuca i köket. Tanjas vän säger att han heter Kristofer. Han skakar min hand, jag reciprokerar. Jag frågar hur han känner Tanja. Han frågar hur jag känner Tanja. Jag säger att jag inte känner Tanja. Kristofer säger att han inte gör det heller. Men vi träffades på en bokmässa en gång, säger jag. Jag frågar om Kristofer vill ha vin. Det är ekologiskt, säger jag och håller upp en av flaskorna med rött framför hans ansikte. Han säger okej så jag tar ner ett rent glas från porslinshyllan på väggen och fyller det till hälften med vin. Jag kan inte dricka vin, det smakar förfärligt. Jag kan inte dricka öl heller. Helst dricker jag cider. Herr X skrattar åt det när jag säger att jag vill ha en cider när vi är ute och det är hans runda. Det är alltid Herr X runda så han har skrattat åt det mycket om man adderar tillfällena. Han säger att han skrattar med mig inte åt mig, men jag skrattar aldrig. Kristofer sveper glaset och sträcker fram det för påfyllning. Jag tippar flaskan åt honom. Han ler, frågar vad jag jobbar med. Jag rycker på axlarna och säger åh, du vet. Kristofer säger att han inte vet. Sveper glaset igen och ställer ifrån sig det på bänken. Författare, säger jag. Kristofer nickar. Sen tar han tag i min arm och drar med mig efter sig när han går mot balkongen jag och Herr X kom in från för ett tag sen. Röka, förklarar han när han har släppt mig och vänder sig om för att se om jag är där. Jag är här, vi går ut i mörkret. Kristofer tänder en cigarett och ger den till mig innan han tänder en åt sig själv. Jag hänger med magen över det isiga balkongräcket. Det är väldigt kallt. Kristofer säger att han trodde det skulle vara mer folk här. Han frågar om vi ska vidare. Jag säger att Herr X inte gillar att gå ut när det är mörkt, att det gör honom nedstämd och att han ibland börjar gråta av det. Nej, säger Kristofer, jag menade du och jag. Jag säger att vi kan åka hem till honom. Försöker le sensuellt. Vet inte hur man uttrycker det ordet kroppsligt. Kristofer ler också, kanske ett försök att le sensuellt från honom med. Han frågar om inte jag bor här. Jag säger att jag gör det. Han höjer ögonbrynen, rynkar pannan. Öppen planlösning, säger jag. Han rör vid min arm med en till känns blodlös hand. Jag visar hur man gör för att träffa en utvald person på trottoaren nedanför med fimpen. Kristofer följer mina instruktioner men träffar inte. Jag ringer en taxi.
- är det långt
- nej
- jag har inga pengar
- det är lugnt jag betalar
- säkert
- du har inga pengar
2.
Herr X vill inte personifiera 00-talet. Han vill vara en klassiker. Är en klassiker utan tid, frågade jag honom en gång när han sagt att han inte tänkte låta sig bli 00-tal. En klassiker är tidlös, svarade Herr X då. Men det är inte samma sak. Det är nyårsafton idag. Jag hoppas att 10-talet blir bättre. Det var inte spännande att leva sekelskiftet, inte som det förväntades i dånet av fyrverkerier den första natten. Herr X sitter vid köksbordet och pratar i telefon med Herr Y. Det låter som att dom bråkar om Lilla O. Alla hoppas att hans mammapappa kommer tillbaka snart. Herr X berättade igår att Herr Y fått ett vykort från dom, det stod att dom blivit omplacerade till Etiopien. Herr Y hade blivit arg och sagt att det var orättvist att dom får se landet som hans barn är i innan honom. Han glömmer konstant att det inte är hans barn än och att den vita mannens börda inte längre inkluderar rättigheter. Vi är bara skyldiga. Den vita mannens börda är skuld och skam. Jag får så dåligt samvete. Herr X avslutar samtalet med Herr Y utan att säga hej då. Vad sa han, ropar jag ifrån soffan. Ingenting, svarar Herr X. Dom hämtar Lilla O snart, säger han sen. Vi ska fira nyår här. Kristofer ska komma hit innan alla andra gäster för att laga middagen. Han kan sånt. Det är som att vi är ihop men ingen av oss har uttalat oss om definition. Jag vill inte vara i ett förhållande. Om Kristofer frågar om vi är ihop tänker jag svara att han kan få vara min pojkvän om han vill men jag är singel. Vi har bara känt varandra i två veckor och vi är inte lesbianer så han borde förstå. Herr X har köpt calvados att skåla med istället för champagne för att jag ska vilja dricka. Han sa att det är destillerat cider så jag kommer gilla det trots att det är vin. Jag frågade varför han inte bara kunde köpa cider men då skrattade han. Med mig. Jag skrattade inte. Ursula kommer nu. Hon kommer tidigare för att hon inte är en regelrätt gäst. Jag frågade Herr X om man måste säga att man är ihop för att vara det eller om begreppet kan sjunka in i relationen utan att man märker det och strypa en som en djävulssnara om man vill loss, Herr X svarade att man måste uttala sig om definition. Jag tror inte det är sant. Herr X och Ursula har båda bekräftat att dom inte har uttalat sig om definition men alla förutom dom själva vet att dom är ihop. Det skrämmer mig. Jag vill inte bli strypt, jag är redan så kvävd. Jag har inte ens försökt att skriva idag. Jag kommer ihåg vad Tanja sa när vi träffades på bokmässan för det var så dumt. Hon sa att man måste brinna för orden om man vill kunna skriva. Jag frågade om hon gjorde det. Jag brinner för orden, svarade hon. Jag brinner om någon tänder eld på mig. Jag säger hej till Ursula. Hon har en blombukett i varje hand. Jag vet inte vilken sorts blommor det är, rosa. Det ringer på dörren. Jag säger åt Ursula att öppna. Hon gör det och nu är Kristofer här. Han har en svart kostym på sig. Herr X kommer ut från sitt sovrum med Lilla O i klättrandes på sin axel. Han drar av sig Lilla O och släpper ner honom i mitt knä. Jag försöker flytta över honom till den andra sidan av soffan, men hans armar och ben försvinner ur mina grepp. Jag vet verkligen inte hur man gör med barn. Kristofer kommer in i vardagsrummet, han sätter sig ner bredvid mig. Hej, säger han och placerar sin ena arm över mina båda axlar. Jag vågar inte röra mig, Lilla O klamrar sig fast med röda fingrar i min tröja. Kanske ser Kristofer min desperation för han tar tag om Lilla Os mage och tar bort honom från mig, sätter ner honom på golvet. Hej, säger jag. Kristofer kupar sin hand runt sidan av min hals och drar mitt huvud mot sig tills hans läppar nuddar slutet av min mun. Han släpper greppet om mig och jag drar tillbaka mitt huvud. Jag måste börja med maten, säger han och går ut i köket. Jag tänker på djävulssnaror. Herr X har också en svart kostym på sig nu. Han tar upp Lilla O från golvet och bär runt honom på höften på ett domesticerat sätt. Dörrklockan ringer när dom står alldeles framför dörren så Herr x behöver bara sträcka ut handen en bit för att öppna den. Det är Herr Y och hans fru. Jag vet inte om det är så men dom verkar göra allting tillsammans, om det är så är det precis som dom jag inte vill bli. Jag har inte många hållpunkter i mitt liv, men jag vet att jag vill vara en enskild individ. Jag går in i badrummet medan Lilla O fortfarande hänger i luften mellan tre par armar. För ett barn som ingen vill ta hand framkallar han väldigt mycket ansvarskännande hos vissa människor. Jag låser badrumsdörren och drar av mig tröjan. Placerar händerna på handfatskanten och lutar mig över det, nästan all min tyngd i handlederna. Mina riktiga ögon är alldeles framför dom reflekterade i spegeln, det känns klaustrofobiskt. Jag tar av mig strumporna också, sen vrider jag på kranen så mycket att vattnet strålar hårt mot keramiken. Vattnet är för varmt men jag kupar händerna och fyller handflatorna med det i alla fall, tippar ner ansiktet i ångan, vattnet och när jag låter armarna falla och tittar in i spegelns bild är min haka och delar av mina kinder brännande röda. Jag stirrar. Kommer ihåg hur jag brukade skämmas. Och hur jag hejdade mig själv.
- utan hesitation, jag vill helst vara annorlunda
- människa, känn dig själv
- jag vill vara speciell, vill speciellt ha. den känslan
- människa, känn dig själv. en människa
- en människa, en människa
Nu undrar jag vad en människa är.
3.
Klockan är tolv nu, jag har rökt cigaretter från folk som säger att dom tänker sluta nus paket hela kvällen och min hals känns sträv och mitt bröst värker men jag tänker inte sluta nu. Det är en flyktig tanke i alla fall det dom har, ingen handling, bara det när det inte finns något ska. Kristofer har sin arm kring min midja och försöker få mig att vända mig mot honom, vill att jag ska vara klängig men jag orkar inte. Jag kastar cigarettstumpen över balkongräcket och går in. Går till köket. Ursula sitter på köksbordet och dricker öl ur en flaska. Jag tar den nästan tomma flaskan Calvados från köksbänken i handen och ställer mig framför henne. Hon säger åt mig att jättenoga lyssna nu på musiken, texten, och gör svepande rörelser med händerna i luften. Det är något twee som spelas så jag försöker att inte lyssna alls. Jag dricker ur flaskan, känner ingen smak. Ursula hoppar ner från bordet och börjar dansa med mig. Jag står still, dricker vinet. Går till vardagsrummet, flaskan i handen, armen vikt uppåt tryckt mot bröstet, försöker att inte krocka med ostadiga människor, dansande. Datorn står i ett fönster på andra sidan rummet, jag går i vindlingar över golvet genom den allmänna kroppen av armar och ben, sprattlandes. Försöker att inte titta, tittar ner i golvet, sen lägger jag mina händer över det varma tangentbordet. Något slags lugn. Jag lägger in hela Washing Machine och raderar allt annat. Klockan är fyra nu. Jag slutade att tänka någon gång, vet inte. Jag ligger i soffan och tittar ut över rummet, ser bara mig. Jag svävar upp ur soffan, utan grace. Glitterrankor fastnar mellan tårna på mina bara fötter när jag snubblar över golvet. Jag går runt halvväggen som döljer min säng. Kristofer ligger draperad över lakanen, jag låter mig falla ner bredvid honom, och lite över honom. Han jämrar sig, jag hasar mig upp på honom och kilar in mina händer under hans svarta skjorta. Vakna, säger jag åt honom och han öppnar ögonen men lägger sedan ena armen över ansiktet som för att skydda sig mot ljuset. Alla lampor är tända. Jag drar mina händer uppför Kristofers mage. Han lättar ryggen från madrassen och andas in snabbt. Skjortan som hakats fast av mina handleder glider upp tills den stoppas av hans armhålor. Jag faller framåt tills mina läppar blir fulla av hud, andas med öppen mun över hans mage. Kristofer säger öppen planlösning, kvävt. Jag drar mig uppåt, placerar min mun över hans. Tvinnar våra tungor och säger någonstans att det bara är vi här. Jag är ganska säker på att det bara är vi här. Kristofer tar tag någonstans på min tröja och drar den av mig. Jag börjar knäppa upp knapparna i hans skjorta men han drar den över sitt huvud istället och jag lägger mina händer på hans bröst. Drar dom neråt med fingrarna spretandes, neråt, tills dom når byxlinningen.
4.
- människa, känn dig själv
- en människa?
5.
På nyårsdagen frågade jag Herr X om han trodde att jag och Kristofer är ihop. Han frågade vad min relationsstatus var på facebook. Jag sa singel. Herr X sa att han inte trodde att jag och Kristofer var ihop. Nu är det tre dagar senare och Kristofer tror att vi är ihop. Jag mailar honom och säger att jag är singel, klarar inte av konfrontationer. Det digitala livet förändrar människor, när jag var barn umgicks jag utan nervositet. Nu använder jag internet. Om jorden är människans skyller jag mina svagheter på mig själv, jag menar människan skapar jorden hela tiden. Bygger saker, gör om allt. Sen skapar jorden människan. Allt förändras hela tiden, alla. Människan fortsätter skapa jorden. Det är inget dåligt med det så länge man förutsätter att människan i grunden är god, att hen har förutsättningar att inte fucka upp allt hela tiden, som det här samhället. Det är så enkelt att vilja fly från det här samhället. Det är så enkelt att inte vilja vara med, för den som är med i leken får trots allt leken tåla och jag förstår inte hur någon kan se någon förtjusning i DET HÄR. Det är uppenbart att leken behöver nya regler. Herr X sitter i soffan och matar Lilla O med potatispuré. Tydligen är puré bra för barn, bättre än mos. Jag vet inte skillnaden. Men du, säger Herr X och tittar på mig, är du säker på att det är en bra idé att inte prata med Kristofer? Jag mailade honom ju, säger jag. Vadå har du redan glömt det var ju två minuter sen jag berättade det, säger jag. Herr X suckar. Men på riktigt, säger han. Men jag skickade ju mailet, säger jag, jag tryckte ju på skicka? Min mammas generation tror att allt på internet är sant, själv vet jag såklart att det inte är så. Jag vet att man inte blir kontaktad av släktingar till nyligen avlidna politiker i Lagos som behöver assistans med pengaöverföringar och jag vet att man aldrig tjänar på att hjälpa dom. Jag är så trött på felaktig information.
6.
Ursula tänder vattenpipan i vardagsrummet. Herr X sitter bredvid henne i soffan, håller hennes vänstra hand i sina båda. Omslutande, jag tänker mig ett hjärta i hans händer. D-dunk, d-dunk, sägs vara lugnande men känns klaustrofobiskt. Kan ni sluta med det där, säger jag. Va, säger Herr X. Ursula suger på vattenpipans munstycke. Sluta, säger jag.
7.
- det här är inte en människa
- vad
- det här. jag
- jaha
- jag menar det. jag är ett djur
- människan är ett djur, du är en människa
- jag hatar djur
- du hatar allt
- ja
måndag 5 juli 2010
söndag 4 juli 2010
fredag 2 juli 2010
Missade Fikssions Sofia Nordin-tema, så här kommer en text om min före detta tyskalärare
I
du kom till skolan
när jag gick i åttan
du var vår nya tyskalärare
du sa att du hette sofia nordin
men vi får bara säga ms Nordin
för jag gick på en engelsk skola
II
jag minns ditt färgade hår
med den gråa utväxten
och dina ljusgröna
som du bar utan behå polotröjor
III
du pratade om sås och Österrike och
berg med snövita toppar
du gav oss papper om grammatik
men du lärde oss
i n g e n t i n g
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)