It's not the fart that kills, it's the smell

Som man bäddar för man ligga, om man nu får ligga överhuvudtaget. Jag har just bytt lakan. Mitt blod borde vara avslaget vid det här laget, kolsyran borde ha försvnunit. I våras hade jag mycket förälskad kolsyra i mitt blod och mycket saltpeterssyra i mina tårar. Det frätte på min kropp så jag kontrade med ett extra lager smink.

När jag tittade ut ur förnstret i morse såg jag samma tjocka vakuum som brukar fylla mina lungor. Det kändes befriande, på något sätt. Fröken med det lysande håret är ett plus i kanten, men vad gör det, tänker jag när dammsuger upp gamla hårstrån ur min säng.

Har ni också tänkt på hur ångestladdade sängar är? Jag hatar de jävlarna. De ser så lockande ut på avstånd men sen ligger man där med ångest och kan knappt andas. Nej, skål för ensamma färder på sena pendeltåg med en fulladdad iPod. Mitt batteri tog slut i går, men i alla fall.

Vissa människor faller för lätt. Ibland faller man inte, ibland blir man knuffad. Trots mina vältränade benmuskler hade jag svårt att hålla fötterna på jorden den här gången. Jag ska nog skaffa dubbar.

Jag har en ganska bra livsfilosofi. Brukar ni också läsa horoskopet i Metro varje morgon? Sådär i smyg så att inte medresenärerna ska se. (Man låtsas läsa väderprognosen i stället.) Om det står att det ska bli en bra dag för mig, att jag har en trevlig överraskning att vänta eller att mitt slit äntligen får sin belöning (lol, vilket slit?) lyser jag upp. Vem vet, det kanske finns lite sanning i den där smörjan ändå? Om det står att min ekonomi kommer fallera eller att en god vän kommer svika mig fnyser jag och tänker vilket jävla båg. Vem låter sig luras av sånt tjafs?

Broilerkycklingen strikes again

Till den största delen är det bara tristessen som rinner ned för dina kinder. Vi människor är rastlösa klumpar av kött. De flesta av oss är även dumma och känslofyllda sådanna som gör dumma och känslofyllda saker. Det som talar för oss är samma faktum vi plågas av, nämligen att ingenting varar för evligt. Inte ens du själv.

Vi är bara lite uttråkade. Vi är bara lite ensamma. Vi är bara lite frusna. Om du blir kär i mig är det inte för att jag är otroligt vacker eller säger smarta saker utan för att det är praktiskt att ha någon att kämpa med vid sin sida om man skulle bli tagen av snömannen, och/eller för att du är full.

Men vad spelar det för roll när man känner att hjärtat håller på att sprängas i ens sönderhostade bröst och när man har gråtit så mycket att man inte vet vad som är tårar vad som är svett och vad som är snor. Känner du igen det? Har du känt det förut? Kanske en till och med två till och med tre fyra gånger. Ja, man vill dö. Nej, det vill man inte, men man vill helst inte leva.

Tiden är trösten. Tiden läker alla sår, trots att du nu sliter ditt hår. Det där sista kom jag på själv, och det var väl inte så bra, men det rimmar i alla fall. Och nog har jag slitit mitt hår, alltid. Jag har dragit mitt hår, bankat huvudet i väggen och slagit i bord. Jag har gråtit försurnade floder och övergödda sjöar. Jag har känt så mycket att jag tror att jag ska kollapsa och falla ihop likt en övergödd broilerkyckling. Men man kollapsar inte, man snubblar bara. Sedan reser man sig och då ser man saker från ett annat perspektiv.

Dock är man fortfarande uttråkad. Och lite ensam. Och lite kall. Kanske är det dags att plocka fram korsordet, slå på På spåret på ettan och höja värmen på elementet.

hans neonfärgade strumpor lyser upp min vinter

Jag fantiserar om att hälla saft från ett granatäpple över ditt ansikte, så att det fläckar din rödvitrutiga skjortkrage. Du håller kvar min blick med din i klassrummet, du maler på som vanligt på grund av alla de idioter som inte förstår, och jag rodnar. I mina tankar ser jag ditt adamsäpple åka upp och ned när du sväljer för att det är obekvämt med något som rinner innanför kragen utan att kunna stoppa det. Saften fläckar dina glasögon och du blundar samtidigt som den rödrosa vätskan rinner ned i dina underkläder.

(sedan du börjat se mig är tillvaron nästintill paradisisk mina böner handlar inte längre om att jag vill dö istället ber jag om dig att du ska rädda mig från slentrianen och diskbänksrealismen och trycka upp mig mot ett av skåpen och hångla med mig, ditt skägg skulle göra huden på min kind och överläpp alldeles öm och ljust rosa)

Samtidigt som jag skär slumpar mp3spelaren Depeche Modelåtar för mig. Blodet rinner nedför mina revben, stannar till i håligheterna mellan ben för att fortsätta ned över magen. Det känns ingenting längre, jag gör det mest av gammal vana. För att orka möta världen ännu en dag.

(mitt huvud må vara en bikupa där tankar och lust och böner oupphörligt surrar men mina insidor är fyllda med trögflytande varm honung)

grå vardag

Jag stannar nog kvar på mattan i hörnet, det är bekvämt här

Okej, nu är det bara jag som lägger upp här, kom igen allihopa, let's do it together! En för alla, alla för en. Maila in till mig på Saskiacort@gmail.com så slänger jag upp det åt dig. Du kan också kolla här och här. Härå!

Bokomslag

Det här var en uppgift vi hade i skolan; gör ett bokomslag till en biografi om dig själv och använd In Design. Typ svårt!

La Paris

Var i Paris i somras och blev väldigt förtjust i arkitekturen där. Dehär byggnaderna är husen på vänster sida om du står framför Pompidou. Küss

Att skildra tankarna med en kopp kaffe

En dansk Mads är det.

Kolla mer här: http://www.flickr.com/photos/saskiacort/ eller http://saskiacort.tumblr.com/!

Alles klar!

pissemiss

Halvfärdig bild på katter som jag vill ha.

Ett torftigt försök att torka av, torka upp och torka rent

Det här livet är lite halvt ovärt så jag skär mig med en smörkniv och hoppar framför tvärbanan. Att gå till en psykolog är dyrt så jag ringer ring P1 i stället. Mina naglar är flagiga och delar sig, min hud är torr liksom min strupe och jag hostar och hostar och hostar, jag hostar på människor jag möter, jag harklar upp slembollar och vill spotta dem i ansiktet på folk men det gör jag inte.

Sen som alltid. Alltid sista pappersarket på rullen, alltid sista ciggen i paketet, alltid den sista brödskivan, möglig.

Alla mina frukostar, luncher och middagar är smaklösa. Mitt kaffe har en mild eftersmak av avloppsvatten och alla tuggummin jag tuggar smakar bara torr saliv redan efter tio sekunder. Ändå fortsätter jag att tuggatuggatugga så att mina käkar värker. Då spottar jag ut tuggummit på gatan och en förbipasserande tant stirrar argt på mig. Jälva ungdom.

Ur min fitta flödar påminnelsen om varför jag lever. Med livet kommer krämpor och smärtor som stundtals tvingar en att, skakandes på golvet, vänta ut smärtvågorna, låta pulsen gå ned, känna gråtattackerna avta. Känna tomheten fyllas av en annan tomhet fast en varmare sådan. Fortfarande tomt, fortfarande ensamt, men på ett mjukare sätt. Den vita färgen på väggen är inte längre hotfull och kall utan kanske till och med lite varm och hemtrevlig.

Att åttahundramiljonermänniskor lider av svält varje dag förfärar mig inte, till min stora förfäran. Det som förfärar mig är den trötta, menlösa gurkskivan på min ostmacka. Bara ett sånt ord. Ostmacka. Jag paddlar mig fram på en tam ostmacka genom livet, vars bröd gick ut igår. Det funkar väl, jag äter dem ju i stort sett varje dag, men om jag fick skulle jag önska att min frukost tillika livsfarkost inte baserades på Pågen råglimpa, Bregott och Arla hushållsost mellan. Och så lite snabbkaffe eller ICA frukostte i påse på det. Tänk att få låta kroppen vakna till liv med ett nybakat surdegsbröd, chévre och färska örter. Och en italiensk expresso med en liten mörk chokladbit till.

Vi har alla våra hemligheter. Jag vill se bilderna då Jimmie Å smygbeställer en kebab på det lokala haket i Gnisseltorp av den lokala invandraren (Turken? Greken? Somaliern? Nej, de är väl mörkare? Indiern? Han ser ju nästan italiensk ut. Eller sydfransk. Fast då är han ju ingen riktig invandrare.) Jag klandrar inte Jimmie. Kebab är gott. Alla borde få äta kebab. Fan vad alla ska få äta kebab. Kom så ska jag laga kebab åt dig. Du förtjänar kebab.

Mina glasögon är smutsiga så världen bli lite suddig, distansierad, svår att nå. Samtidigt är den så svidande närvarande att mina ögon tåras och jag måste blunda. Är verkligheten verkligen verklig? Är jag verksam i den? Det är det jag funderar på, om du försöker få kontakt med mig och mina rödsprängda ögon bakom kladdiga glas. Om du undrar.

UPDATE

Tjaba!

Senaste nytt är att jag och Karin har sökt 'en snabb slant' (och fått 6 lax) och ska göra ett fanzine, men vi skjuter upp det på rätt obestämd framtid. Lite ändring i planen är också att vi kommer välja ut lämpligt material som redan finns på bloggen och sedan sammanställa, till ett fint fanize. Det var planerat att vi skulle ha releasfest idag (fanzinets 70-årsdag för övrigt), men så blir det inte.

Så lägg upp allt ni har på bloggen kompisar, då är det större chans att ni får vara en del av den framtida tidningen (eller konstverket kan man ju också kalla det)!

Kram sålänge!

Saskia

Bebisar bobisar

Fina barn. Ett amerikanskt, ett svenskt.

Spindelväv kanske

Älskar svart/vitt och smala streck. Funderar på att tatuera in denna på överarmen...

September

Linssoppa

En trevlig start på veckan med lite soppa. Gör den på torsdag så får du äta pannkakor efter!

Jag har F.Ö ny (och ganska fin) blogg som du kan se här: http://saskiacort.tumblr.com/ ,istället för blogspotadressen alltså!

F U - T U R E - I - S E M

Finns numera på snosparv.blogspot.com !

kärlek

kobssikS

Från min ritbok den senaste veckan.

Mina tillfälliga favoritfärger: svart och turkos/turkååås/turquose (stavning?), mina favoritmönster: droppar, spexiga (mitt stavningsprogram föreslår att det ska stå "sexiga" här) streck och trekanter med tvärtommönster (som är complete mind-fuck att rita).

Favoritartister: José Gonzales, The Whitest Boy Alive, The Radio Dept.---> sleeeeepy-time

skissbok del 2

om jag känner att mina bilder sänker kvalitén här på konstruerat? ehh... nej, vad menar du, mina bilder är ju så, eh... fulländade.

skissbok del 1

russin

vi äter russin i din säng

du äter dina, doppade i choklad

mina äter jag au naturel

det blir chokladfläckar på lakanen av dina russin,

mina fingrar blir kladdiga av mina

när alla andra sover tryggt i sina sängar

sitter vi och

lyssnar på leonard cohen

och äter russin

tigermilk

belle and sebastian-cover

igår spelade Belle And Sebastian på Popaganda i Stockholm. det firar vi med en cover på "Simple Things".

yttringar från ett kvinnovälde

Vardag var dag

HALVA MAKTEN HELA LÖNEN

Sätt upp!

För att göra reklam för oss har jag ritat en A5-lapp som ni kan skriva ut. Jag brukar sätta upp den på stan och ge till folk jag träffar, gör det du med! Jag vet, jag har lagt upp denna tidigare, vill bara påminna er igen!

Puss och ha en trevlig, rolig, tråkig, mysig, fantastisk, händelserik eller bara vanlig helg! Hejdå.

Hej hej Sofia Nordin!

Fikssion hade temat Sofia Nordin och dethär var mitt bidrag.

Puz

Frida K.

Fan, det våldtas, smutskastas och allmänt skits ner. Det Svenska språket, på internet.

Jag är inte någon professor eller något stjärnskott när det gäller svenska. Men nog fan får folk ta att sluta misshandla det.

Sitter i detta nu och läser bloggdrottningen "Kissies" blogg samt kommentarer till hennes inlägg.

Det är fan hårresande. Hur så många människor har lyckats missa cirka 273 lektioner i ämnet svenska. Visst det är fult att slänga in siffror, men det ska väl ändå hädas lite. Trots allt en blogg (blog?)

Det mest störande är ändå ordet liksom. Som på ett mirakulöst sätt har förkortats till "lixom". Det är alltså en bokstav kortare än orginalet, känns inte berättigat.

Satan, Flåsar för övrigt tokigt mycket över nya trailen för filmen som handlar om facebook och hur det grundades. Otroligt bra trailer, där allt stämmer. Se den här. se Teaser 2. Den är fin.
Att mannen bakom Fight club backar denna film gör det lite bättre.

// PoWs been bitchin.
(Bilden är tagen av mig, Barn skapade konsten.)

Himmel

Fotade på planet mellan Paris- Stockholm. Tryck på den så blir den stor och det ser jättemysigt ut.

Kram Saskia

Tokiga Idéer

Hej! Jag vet inte om man gör såhär, men jag tänkte presentera mig eftersom jag är ny här!

Sara heter jag och tänker leverera fotografier av högsta kvalitet! Eller nja, jag skall försöka.

Jag pluggar på heltid och jobbar extra som studieledare hos studiefrämjandet, även kallad verksamhetsfotograf.

Men nu till det viktiga!

Har en idé till ett ganska....samhällskritiskt fotoprojekt som i grunden bygger på samhällets syn på reklamindustrin, vilka som är lämpliga att vara de stora företagens ansikten utåt, och hur dessa ansikten får se ut.

En tankeställare helt enkelt, lite sådär för att provocera.

SÅ, jag tänkte kolla om det finns någon att bolla mina tokiga idéer med, konstnär eller inte.

Sara.fallheden@hotmail.com eller sara fallheden@facebook

Semester

Sevärdhet
Sak som är värd att ses
Värd vad?
I insträde, 100 kr för vuxna
Men hur träder man in genom stängsel
när vakter håller borta?
Jag vill bara gå i parken
upp på höga bergen
över vida fälten
titta träd, titta djur
Saker jag finner vackra
finns på vykort i souvenirshoppen
Inget behov av gå i parken nu
Jag skickar kort med vy till dig
Skriver önskar du var här!
Fast jag sett samma bild du får se
och lämnat avtryck med fingertoppar
som du indirekt rör
Vad skulle du göra här då.

julias teckningar

Bolla tankar

La upp ett blogginlägg på Lava's blogg med denhära bilden, kolla in det här: http://lavalandtext.wordpress.com/2010/07/14/bolla-tankar/

Puz

FANZINE!

Kära vänner,

Vi kan nu, nästan två månader efter att KONSTRUERAT föddes, nöjt konstatera att vår gemensamma skapelse tycks ha hittat sin trygga plats i cyberrymden. Konstruerat har fler konstnärer än vad vi kunna drömma om och dess läsare sträcker sig långt ut i den sociala stratosfären. KONSTRUERAT har helt enkelt infirat alla förhoppningar, och lite till.

Men konstruerat är mer än bara en blogg. Konstruerat är ett projekt som drivs av oss tillsammans. Nu har vi kommit till en punkt då vi vill få ut mer av våra texter, foton och bilder. Vi ska nämligen göra ett fanzine. LAVA erbjuder hjälp att trycka upp och lansera vår skapelse i pappersform och givetvis ska vi ta chansen. Vi vet inte riktigt hur resultatet kommer se ut, kännas eller mottas – vi vet bara att det kommer kännas, ses ut och mottas. Skicka in allt ni har, så mycket ni har att ge, men allt kommer inte bli tryckt i tidningen då vi inte vet vad som passar.

Konst är ju fortfarande konst med allt vad det innebär och vi vet inte riktigt hur resultatet kommer se ut, kännas eller mottas – vi vet bara att det kommer kännas, ses ut och mottas. Temat på fanzinet är just ”konstruerat”, kort och gott. Tolka det bäst ni vill. Kontakta oss för inspiration, sex eller matlagningstips.

Allt material skall vara konstruerat@gmail.com tillhanda senast den 31:a juli.

Må kreativiteten flöda likt svetten längs våra ryggar dessa olidliga sommardagar. Dra ned rullgardinen, drick mycket vatten och sätt i gång och gör det ni gör bäst.

Puss, Karin och Saskia.

Nedslag/framtidsvision, misantropi

1.
Jag sitter kvar vid bordet med min kopp, utan att ha förstått vad allting handlar om. Jag är mitt i. Lilla O ligger på golvet, krälar planlöst omkring med kattmat i händerna. Hans knutna nävar slår fram samma dova ljud ur trägolvet som mormors nakna hälar precis innan hennes hjärta slutade slå. Jag skrattade åt hennes spasmer, sen ringde jag 112. Kaffet har kallnat när jag dricker det sista ur koppen. Lilla O stoppar kattmat i munnen och tittar på mig. Hans mammapappa är det ingen som riktigt vet vart dom är. Ät en banan istället, uppmanar jag Lilla O. Sen tänder jag vattenpipan i vardagsrummet och försöker skriva. Det är mitt jobb, det är därför jag bor hos Herr X för det är inte så bra betalt just nu. Det är jag, Herr X och Lilla O, men ganska ofta sover Ursula här också. Hon är från en annan del av kontinenten men säger att hon lika gärna fött Sverige för EU ta bort gränser. Om hon fötts i Sverige hade hon varit bättre på svenska. Herr X har ett bra jobb till skillnad från Ursula. Det är lite som att Herr X är min och Ursulas fadersgestalt förutom Elektrakomplexet det skulle skapa. Jag antar att han i så fall är Lilla Os fadersgestalt också, nu när han bor här. Han bars in här för första gången för en vecka sen så det är lätt att inte komma ihåg honom alltid. Ursula är timanställd på ett ålderdomshem. Hon har ingen egen lägenhet så jag vet inte varför hon inte flyttar in här hos Herr X istället för bo kvar hos sin mamma som kräver hyra, men kanske är det något med att hon inte har några högskolepoäng. Ibland säger hon att mitt jobb är sämre än hennes eftersom jag skuldsatt mig själv genom det, men då brukar Herr X försvara mig för han vet att min debutroman vann priser. Att jag inte längre kan skriva måste sättas i perspektiv till det. Herr X har en utbildning som är användbar i arbetslivet så han har pengar. Han är advokat, han tjänar bra så han har råd att försörja mig. Jag insisterar därför aldrig på att det är min tur att betala för intoxikationsmedel. Idag lovade han att köpa sambuca på vägen hem från jobbet för att det är fredag. Lilla O har kravlat sig från köket till vardagsrummet. Jag säger rummet som att det var separat men det är ingen vägg emellan. Herr X lägenhet har en öppen planlösning och två balkonger. Annonsen beskrev den som en rymlig och ljus sekelskiftsvåning vilket verkligen var sant. Jag rådde Herr X att räkna med en felmarginal och nu måste vi ha alla fönster täckta med tyg vi hittade på vinden. Jag puffar fortfarande på vattenpipan när dörren skramlar att den blir öppnad och stängd. Herr X har kommit hem. Lilla O rullar runt på golvet med en dammtuss i håret när jag går ut i hallen. Herr X håller i två lila påsar från systembolaget. Dom klirrar i hans skakiga händer. Han tar av sig sina skor med fötterna och säger hej. Jag hälsar tillbaka och tar en av påsarna från Herr X händer. Han går till köket genom vardagsrummet och placerar sin påses innehåll på bordet. Herr Y ska vakta Lilla O inatt. Herr Y är Herr X storebror, han är läkare och har en fru och snart barn. Dom ska adoptera från Etiopien. Det var egentligen Herr Y som skulle ta hand om Lilla O när hans mammapappa inte kunde ta med honom utomlands på jobb. Herr Y lärde känna dom i något krigsdrabbat utvecklingsland där dom arbetade för samma humanitära hjälporganisation. Lilla Os mammapappa är lärare båda två. Jag har aldrig träffat dom, men det är möjligt att det är därför jag inte gillar dom. Det var aldrig någon lärare som gillade mig. Det och att dom lämnat Lilla O i Herr Ys vård vilket blev min vård medan dom är på fransk permission från ansvarsfullhet. Jag vet inte hur man gör med barn. Jag hoppas att Lilla Os mammapappa kommer och hämtar honom snart, vart dom nu är. Jag ställer ner påsen jag håller i på köksbänken och plockar upp flaskorna, två ekologiskt rött. Herr X tar upp Lilla O från golvet. Jag kan inte hålla i barn utan att vilja sträcka ut armarna i ett flygplan. Som att känna sig tvungen att kliva över kanter från höga höjder, men det har aldrig jag. Varken känt eller gjort. Lilla O gurglar i Herr X famn. Herr X drar ut damm ur Lilla Os hårlockar. Jag sätter mig framför datorn som jag lämnat på golvet och startar om vattenpipan. Ett tomt dokument och en spellista. Jag stänger dokumentet. Vad vill du lyssna på, frågar jag Herr X. Sonic Youth, säger Herr X. Vi lägger oss ner på soffan med våra vuxna ben skavfötters, Lilla O över Herr X bröstkorg och mage och är tysta till Diamond Sea. Det är mycket så. Vi är tysta. Vi är tysta. Jag kan vara tyst i dagar när jag skriver. När jag skrev. Jag måste prata nu. Jag säger att klockan är åtta. Herr X frågar om Lilla O har ätit. Kattmat svarar jag. Sen ringer det på dörren och det är Herr Y och hans fru som ska hämta Lilla O. Jag vet inte varför dom gillar barn så mycket. Jag förstår inte hur det kan vara biologiskt för jag är lika gammal som Herr Y och jag är rädd för barn. Dom har för små händer och fötter i förhållande till sina huvuden. Förut tänkte jag att barn skulle likna dvärgar om dom var mer proportionerliga, sen kom jag på att det är dvärgar som liknar barn för att dom är oproportionerliga. Jag menar småväxta människor, inte mytologiska dvärgar. Strax efter att Lilla O burits iväg kommer Ursula. Hon ringer inte på dörren. Hon låser upp med sin egen nyckel och ropar hallå när hon tar av sig jackan. Jag ser det inte nu men hon gör alltid så. Herr X har öppnat en flaska vin och håller på att fylla ett glas när Ursula snärjer sina långa armar kring honom. Hennes näsa är begravd i Herr X hårbotten. Ursula är väldigt lång. Hennes armar är långa men dom är välproportionerade till hennes kropp. Ursula är överlag väldigt symmetrisk. Det är det jag gillar mest med henne. Om jag ska gissa så gissar jag att det Ursula gillar mest med Herr X är hans hår. Han tvättar det med fint frisersalongsschampo som doftar fruktigt. Mitt schampo luktade bara schampo innan jag flyttade in hos Herr X, nu använder jag det fruktiga men det påverkar inte mitt sexliv. Ursula tycker mer om Herr X släta ariska sidbena än min naturliga Strindberg. Jag frågar Ursula om hon vet någon som vill ligga med mig. Hon säger nej. November är en oinspirerad månad. Jag öppnar sambucan och luktar i flaskan innan jag häller upp i ett glas. Ursula frågar Herr X om vi ska gå ut. Herr X säger att han inte vill gå ut i mörkret för det är deprimerande så Ursula suckar och bjuder hit Tanja per sms. Jag har träffat Tanja en gång förut på en bokmässa. Hon har ett visitkort som det står att hon är författare och poet på. Jag trodde att det bara var i film visitkort användes innan jag fick ta emot hennes. Jag har inget visitkort att ge men heller ingen att ge visitkort till. Jag har ingenting att skriva på ett visitkort ändå. Skulle inte klara av att kalla mig författare, bara mitt namn följt av mottagna priser. Det blir mer en meritlista. Herr X säger att han ska röka så jag följer med ut på den största balkongen. Det är utsikt över gatan där och man kan tappa fimpar på sådana som går på trottoaren. Om dom går mitt i vägen är det svårt att träffa. Herr X bjuder mig på en handrullad cigarett. Det blir alltid goda cigg när Herr X rullar, själv kan jag inte alls. Mina blir platta och filtren ramlar alltid ut. Om vi varit utanför stan kunde vi säkert ha sett stjärnor, men nu är det mest kallt. När vi kommer in igen måste jag snyta mig. Tanja har också kommit nu, hon står i köket med en kille hon tog med sig hit. Jag vet inte vem han är. Herr X måste ha kopplat ihop min dator med stereohögtalarna. Yo La Tengo spelas nu. Jag fyller på mitt glas med sambuca i köket. Tanjas vän säger att han heter Kristofer. Han skakar min hand, jag reciprokerar. Jag frågar hur han känner Tanja. Han frågar hur jag känner Tanja. Jag säger att jag inte känner Tanja. Kristofer säger att han inte gör det heller. Men vi träffades på en bokmässa en gång, säger jag. Jag frågar om Kristofer vill ha vin. Det är ekologiskt, säger jag och håller upp en av flaskorna med rött framför hans ansikte. Han säger okej så jag tar ner ett rent glas från porslinshyllan på väggen och fyller det till hälften med vin. Jag kan inte dricka vin, det smakar förfärligt. Jag kan inte dricka öl heller. Helst dricker jag cider. Herr X skrattar åt det när jag säger att jag vill ha en cider när vi är ute och det är hans runda. Det är alltid Herr X runda så han har skrattat åt det mycket om man adderar tillfällena. Han säger att han skrattar med mig inte åt mig, men jag skrattar aldrig. Kristofer sveper glaset och sträcker fram det för påfyllning. Jag tippar flaskan åt honom. Han ler, frågar vad jag jobbar med. Jag rycker på axlarna och säger åh, du vet. Kristofer säger att han inte vet. Sveper glaset igen och ställer ifrån sig det på bänken. Författare, säger jag. Kristofer nickar. Sen tar han tag i min arm och drar med mig efter sig när han går mot balkongen jag och Herr X kom in från för ett tag sen. Röka, förklarar han när han har släppt mig och vänder sig om för att se om jag är där. Jag är här, vi går ut i mörkret. Kristofer tänder en cigarett och ger den till mig innan han tänder en åt sig själv. Jag hänger med magen över det isiga balkongräcket. Det är väldigt kallt. Kristofer säger att han trodde det skulle vara mer folk här. Han frågar om vi ska vidare. Jag säger att Herr X inte gillar att gå ut när det är mörkt, att det gör honom nedstämd och att han ibland börjar gråta av det. Nej, säger Kristofer, jag menade du och jag. Jag säger att vi kan åka hem till honom. Försöker le sensuellt. Vet inte hur man uttrycker det ordet kroppsligt. Kristofer ler också, kanske ett försök att le sensuellt från honom med. Han frågar om inte jag bor här. Jag säger att jag gör det. Han höjer ögonbrynen, rynkar pannan. Öppen planlösning, säger jag. Han rör vid min arm med en till känns blodlös hand. Jag visar hur man gör för att träffa en utvald person på trottoaren nedanför med fimpen. Kristofer följer mina instruktioner men träffar inte. Jag ringer en taxi.
- är det långt
- nej
- jag har inga pengar
- det är lugnt jag betalar
- säkert
- du har inga pengar

2.
Herr X vill inte personifiera 00-talet. Han vill vara en klassiker. Är en klassiker utan tid, frågade jag honom en gång när han sagt att han inte tänkte låta sig bli 00-tal. En klassiker är tidlös, svarade Herr X då. Men det är inte samma sak. Det är nyårsafton idag. Jag hoppas att 10-talet blir bättre. Det var inte spännande att leva sekelskiftet, inte som det förväntades i dånet av fyrverkerier den första natten. Herr X sitter vid köksbordet och pratar i telefon med Herr Y. Det låter som att dom bråkar om Lilla O. Alla hoppas att hans mammapappa kommer tillbaka snart. Herr X berättade igår att Herr Y fått ett vykort från dom, det stod att dom blivit omplacerade till Etiopien. Herr Y hade blivit arg och sagt att det var orättvist att dom får se landet som hans barn är i innan honom. Han glömmer konstant att det inte är hans barn än och att den vita mannens börda inte längre inkluderar rättigheter. Vi är bara skyldiga. Den vita mannens börda är skuld och skam. Jag får så dåligt samvete. Herr X avslutar samtalet med Herr Y utan att säga hej då. Vad sa han, ropar jag ifrån soffan. Ingenting, svarar Herr X. Dom hämtar Lilla O snart, säger han sen. Vi ska fira nyår här. Kristofer ska komma hit innan alla andra gäster för att laga middagen. Han kan sånt. Det är som att vi är ihop men ingen av oss har uttalat oss om definition. Jag vill inte vara i ett förhållande. Om Kristofer frågar om vi är ihop tänker jag svara att han kan få vara min pojkvän om han vill men jag är singel. Vi har bara känt varandra i två veckor och vi är inte lesbianer så han borde förstå. Herr X har köpt calvados att skåla med istället för champagne för att jag ska vilja dricka. Han sa att det är destillerat cider så jag kommer gilla det trots att det är vin. Jag frågade varför han inte bara kunde köpa cider men då skrattade han. Med mig. Jag skrattade inte. Ursula kommer nu. Hon kommer tidigare för att hon inte är en regelrätt gäst. Jag frågade Herr X om man måste säga att man är ihop för att vara det eller om begreppet kan sjunka in i relationen utan att man märker det och strypa en som en djävulssnara om man vill loss, Herr X svarade att man måste uttala sig om definition. Jag tror inte det är sant. Herr X och Ursula har båda bekräftat att dom inte har uttalat sig om definition men alla förutom dom själva vet att dom är ihop. Det skrämmer mig. Jag vill inte bli strypt, jag är redan så kvävd. Jag har inte ens försökt att skriva idag. Jag kommer ihåg vad Tanja sa när vi träffades på bokmässan för det var så dumt. Hon sa att man måste brinna för orden om man vill kunna skriva. Jag frågade om hon gjorde det. Jag brinner för orden, svarade hon. Jag brinner om någon tänder eld på mig. Jag säger hej till Ursula. Hon har en blombukett i varje hand. Jag vet inte vilken sorts blommor det är, rosa. Det ringer på dörren. Jag säger åt Ursula att öppna. Hon gör det och nu är Kristofer här. Han har en svart kostym på sig. Herr X kommer ut från sitt sovrum med Lilla O i klättrandes på sin axel. Han drar av sig Lilla O och släpper ner honom i mitt knä. Jag försöker flytta över honom till den andra sidan av soffan, men hans armar och ben försvinner ur mina grepp. Jag vet verkligen inte hur man gör med barn. Kristofer kommer in i vardagsrummet, han sätter sig ner bredvid mig. Hej, säger han och placerar sin ena arm över mina båda axlar. Jag vågar inte röra mig, Lilla O klamrar sig fast med röda fingrar i min tröja. Kanske ser Kristofer min desperation för han tar tag om Lilla Os mage och tar bort honom från mig, sätter ner honom på golvet. Hej, säger jag. Kristofer kupar sin hand runt sidan av min hals och drar mitt huvud mot sig tills hans läppar nuddar slutet av min mun. Han släpper greppet om mig och jag drar tillbaka mitt huvud. Jag måste börja med maten, säger han och går ut i köket. Jag tänker på djävulssnaror. Herr X har också en svart kostym på sig nu. Han tar upp Lilla O från golvet och bär runt honom på höften på ett domesticerat sätt. Dörrklockan ringer när dom står alldeles framför dörren så Herr x behöver bara sträcka ut handen en bit för att öppna den. Det är Herr Y och hans fru. Jag vet inte om det är så men dom verkar göra allting tillsammans, om det är så är det precis som dom jag inte vill bli. Jag har inte många hållpunkter i mitt liv, men jag vet att jag vill vara en enskild individ. Jag går in i badrummet medan Lilla O fortfarande hänger i luften mellan tre par armar. För ett barn som ingen vill ta hand framkallar han väldigt mycket ansvarskännande hos vissa människor. Jag låser badrumsdörren och drar av mig tröjan. Placerar händerna på handfatskanten och lutar mig över det, nästan all min tyngd i handlederna. Mina riktiga ögon är alldeles framför dom reflekterade i spegeln, det känns klaustrofobiskt. Jag tar av mig strumporna också, sen vrider jag på kranen så mycket att vattnet strålar hårt mot keramiken. Vattnet är för varmt men jag kupar händerna och fyller handflatorna med det i alla fall, tippar ner ansiktet i ångan, vattnet och när jag låter armarna falla och tittar in i spegelns bild är min haka och delar av mina kinder brännande röda. Jag stirrar. Kommer ihåg hur jag brukade skämmas. Och hur jag hejdade mig själv.
- utan hesitation, jag vill helst vara annorlunda
- människa, känn dig själv
- jag vill vara speciell, vill speciellt ha. den känslan
- människa, känn dig själv. en människa
- en människa, en människa
Nu undrar jag vad en människa är.

3.
Klockan är tolv nu, jag har rökt cigaretter från folk som säger att dom tänker sluta nus paket hela kvällen och min hals känns sträv och mitt bröst värker men jag tänker inte sluta nu. Det är en flyktig tanke i alla fall det dom har, ingen handling, bara det när det inte finns något ska. Kristofer har sin arm kring min midja och försöker få mig att vända mig mot honom, vill att jag ska vara klängig men jag orkar inte. Jag kastar cigarettstumpen över balkongräcket och går in. Går till köket. Ursula sitter på köksbordet och dricker öl ur en flaska. Jag tar den nästan tomma flaskan Calvados från köksbänken i handen och ställer mig framför henne. Hon säger åt mig att jättenoga lyssna nu på musiken, texten, och gör svepande rörelser med händerna i luften. Det är något twee som spelas så jag försöker att inte lyssna alls. Jag dricker ur flaskan, känner ingen smak. Ursula hoppar ner från bordet och börjar dansa med mig. Jag står still, dricker vinet. Går till vardagsrummet, flaskan i handen, armen vikt uppåt tryckt mot bröstet, försöker att inte krocka med ostadiga människor, dansande. Datorn står i ett fönster på andra sidan rummet, jag går i vindlingar över golvet genom den allmänna kroppen av armar och ben, sprattlandes. Försöker att inte titta, tittar ner i golvet, sen lägger jag mina händer över det varma tangentbordet. Något slags lugn. Jag lägger in hela Washing Machine och raderar allt annat. Klockan är fyra nu. Jag slutade att tänka någon gång, vet inte. Jag ligger i soffan och tittar ut över rummet, ser bara mig. Jag svävar upp ur soffan, utan grace. Glitterrankor fastnar mellan tårna på mina bara fötter när jag snubblar över golvet. Jag går runt halvväggen som döljer min säng. Kristofer ligger draperad över lakanen, jag låter mig falla ner bredvid honom, och lite över honom. Han jämrar sig, jag hasar mig upp på honom och kilar in mina händer under hans svarta skjorta. Vakna, säger jag åt honom och han öppnar ögonen men lägger sedan ena armen över ansiktet som för att skydda sig mot ljuset. Alla lampor är tända. Jag drar mina händer uppför Kristofers mage. Han lättar ryggen från madrassen och andas in snabbt. Skjortan som hakats fast av mina handleder glider upp tills den stoppas av hans armhålor. Jag faller framåt tills mina läppar blir fulla av hud, andas med öppen mun över hans mage. Kristofer säger öppen planlösning, kvävt. Jag drar mig uppåt, placerar min mun över hans. Tvinnar våra tungor och säger någonstans att det bara är vi här. Jag är ganska säker på att det bara är vi här. Kristofer tar tag någonstans på min tröja och drar den av mig. Jag börjar knäppa upp knapparna i hans skjorta men han drar den över sitt huvud istället och jag lägger mina händer på hans bröst. Drar dom neråt med fingrarna spretandes, neråt, tills dom når byxlinningen.

4.
- människa, känn dig själv
- en människa?

5.
På nyårsdagen frågade jag Herr X om han trodde att jag och Kristofer är ihop. Han frågade vad min relationsstatus var på facebook. Jag sa singel. Herr X sa att han inte trodde att jag och Kristofer var ihop. Nu är det tre dagar senare och Kristofer tror att vi är ihop. Jag mailar honom och säger att jag är singel, klarar inte av konfrontationer. Det digitala livet förändrar människor, när jag var barn umgicks jag utan nervositet. Nu använder jag internet. Om jorden är människans skyller jag mina svagheter på mig själv, jag menar människan skapar jorden hela tiden. Bygger saker, gör om allt. Sen skapar jorden människan. Allt förändras hela tiden, alla. Människan fortsätter skapa jorden. Det är inget dåligt med det så länge man förutsätter att människan i grunden är god, att hen har förutsättningar att inte fucka upp allt hela tiden, som det här samhället. Det är så enkelt att vilja fly från det här samhället. Det är så enkelt att inte vilja vara med, för den som är med i leken får trots allt leken tåla och jag förstår inte hur någon kan se någon förtjusning i DET HÄR. Det är uppenbart att leken behöver nya regler. Herr X sitter i soffan och matar Lilla O med potatispuré. Tydligen är puré bra för barn, bättre än mos. Jag vet inte skillnaden. Men du, säger Herr X och tittar på mig, är du säker på att det är en bra idé att inte prata med Kristofer? Jag mailade honom ju, säger jag. Vadå har du redan glömt det var ju två minuter sen jag berättade det, säger jag. Herr X suckar. Men på riktigt, säger han. Men jag skickade ju mailet, säger jag, jag tryckte ju på skicka? Min mammas generation tror att allt på internet är sant, själv vet jag såklart att det inte är så. Jag vet att man inte blir kontaktad av släktingar till nyligen avlidna politiker i Lagos som behöver assistans med pengaöverföringar och jag vet att man aldrig tjänar på att hjälpa dom. Jag är så trött på felaktig information.

6.
Ursula tänder vattenpipan i vardagsrummet. Herr X sitter bredvid henne i soffan, håller hennes vänstra hand i sina båda. Omslutande, jag tänker mig ett hjärta i hans händer. D-dunk, d-dunk, sägs vara lugnande men känns klaustrofobiskt. Kan ni sluta med det där, säger jag. Va, säger Herr X. Ursula suger på vattenpipans munstycke. Sluta, säger jag.

7.
- det här är inte en människa
- vad
- det här. jag
- jaha
- jag menar det. jag är ett djur
- människan är ett djur, du är en människa
- jag hatar djur
- du hatar allt
- ja

kalas

Jobb

var är molnmannen?

självupptaget

Missade Fikssions Sofia Nordin-tema, så här kommer en text om min före detta tyskalärare

I

du kom till skolan

när jag gick i åttan

du var vår nya tyskalärare

du sa att du hette sofia nordin

men vi får bara säga ms Nordin

för jag gick på en engelsk skola

II

jag minns ditt färgade hår

med den gråa utväxten

och dina ljusgröna

som du bar utan behå polotröjor

III

du pratade om sås och Österrike och

berg med snövita toppar

du gav oss papper om grammatik

men du lärde oss

i n g e n t i n g

utdrag ur Boken-jag-skriver

"THERE IS THIS MAN I USUALLY SEE ON MY WAY TO SCHOOL

HE LIVES IN HIS CAR

NEVER CHANGES HIS CLOTHES

AND HE PROBABLY HASN'T SHOWERED SINCE HE BOUGHT THAT CAR TO LIVE IN

DEPENDING ON WHAT TIME IT IS,

HE EITHER SLEEPS

OR DRINKS

THAT'S ALL HE EVER DOES.

I CAN'T HELP BUT THINK: WHAT IF I KILLED HIM -

WHAT IF HE ONE DAY DIDN'T SIT THERE IN HIS BLOODY STUPID FUCKING CAR -

HE WOULDN'T BE MISSED

NOBODY WOULD LOOK AT THE EMPTY PLACE WHERE HIS CAR USED TO BE AND THINK:

'DAMN, I MISS THAT OLD MAN. I WONDER WHERE HE'S GONE.' "

det finns människor som är menade att tjäna och vi som är menade att härska det är dem som är våra kokerskor föder våra barn säljer oss vår tobak de är födda med en inabilitet att få ett grepp om sanningen de är korkade och vi som är sanna övermänniskor behöver dem endast för att städa våra hus och sära på benen när de behövs sånt där meningslöst arbete som ingen av oss har ork lust tid med helt enkelt för att dessa sysslor måste göras av någon och vi behöver få tänka ostört

det är så enkelt att få någon att tro att den lever

När jag ser min stad och mina medmänniskor är det som om något går sönder inom mig. Det jag kallar förakt är ett svart hål. Jag vet inte hur man känner sig när man är hel. Varje gång jag ser ut genom mitt fönster ser jag något trasigt som behöver lagas; en människa, en vägskylt, ett gathörn. Jag ser mina böcker, mina skrifter, som instruktioner till ett bättre och värdigare liv. De jag ser nu är tomma. Tomma människor, blinda i sin lycka. Tomma jävla människor med tomma tankar och tomma åsikter och tomma känslor. Om jag berättade för någon om det här skulle de varken tro eller förstå mig. Inte så att jag behöver någons bekräftelse - jag är trots allt övermänniskan. Jag sitter här på min tron och priset jag får betala är att jag ser all skit. Jag ser smutsen, lögnerna, otroheterna, eskapismen, döden, assimileringen. Rädslan. Och okunskapen. Jag vet inte hur många människor i detta nu som är vid liv, däremot vet jag att det inte är många som FÖRSTÅR. Det uppenbara sättet att dela upp män är inte efter pengar eller umgängeskretsar utan efter deras förmåga att se allting ovanifrån; att verkligen se livet, döden och smärtan. Jag har nog alltid varit medveten om min egen så kallade övermänsklighet. Jag har alltid vetat att jag är utvald att leva, att skriva, att leda, att sprida lärdom om livet. Jag har liksom alltid förstått vad det handlar om. Svaren på "de stora frågorna". Trots min intelligens, mitt intellekt, alla människor jag träffar... Jag skulle aldrig berätta det för någon, men egentligen är det nog för att jagärsåjävlaensam.

Klar?

Tre bilder som jag vill och försöker göra klart, men jag vet inte hur/vad jag ska göra.

Tillämpning

När ska du ha inflyttningsfest? Fast det kanske inte behövs. Det blir så omständ(lig)t. Dock måste jag medge att jag tycker om kalas, i alla fall när jag är på det humöret. (Vem gör inte det?) Och jag blir mer partysugen ju längre tiden går.

Man bör nog inte lägga alltför stor vikt vid inredningen. Bara det är mysigt och känns bra, liksom. Skit samma om det är en soffa eller en säng man sitter på. Skit samma om man dricker kaffe ur en mugg eller en kopp. Skit samma om man borstar tänderna med Colegate eller Pepsodent.

Eller?

Jag har en talang som jag kanske inte alltid visar för allmänheten. Det är det som är talangen. Grejen är bara att jag tillämpar den närhelst jag vill och utan förvarning. Det är det som är talangen. Jag tillämpar den närhelst det lämpar mig.

Så se upp, för en dag byter jag täckmantel! Inte krävs det någon adressändring för det, men du kanske måste ändra vissa uppgifter i ditt mentala kontaktregister. Du kanske måste placera om dig själv, och kanske måste du måla om din verklighet i andra färger. Det är det jag håller på med, om du undrar. Jag målar om, bygger nytt. Gör om, gör fel. Men tack ändå.

Jag vet inte vad jag ska tycka om att tycka om. Det är alltför enkelt att spela Broder Daniel och så var det inte mer med det. Det är alltför svårt att förklara och så var det inte mer med det.

Eller?

smärtsamt att veta att kafka var bättre på kärlek än jag

i slutändan vet jag att det är sant:

det är dig alla mina dikter handlar om

och inte bara de romantiska, utan även de fula och ledsna

jag baserar mina kärleksfulla kärleksdikter på:

din göteborska dialekt, ditt bruna hår

dina skivor och dina lila lakan

ditt sätt att dra av mig t-shirten (och le åt att jag ens satte på mig den)

ditt sätt att röra vid mig

och din kuk pulserande under tunna kalsonger

men min bitterhet kommer från:

den där flickan du pratar om som går i din skola

hur du ständigt insisterar att du är hetero

(jag hatar heterosexualitet, jag hatar monogami, jag hatar att vara kär, jag hatar dina vackra jävla ögon, jag hatar din kuk i mig, jag hatar män, jag hatar dig)

och att du aldrig kommer hålla min hand bland andra människor

Tankepaus

En sked för mamma, en sked för pappa, två portioner till dig

Hon sa: jag kysste två pojkar

för att komma närmare dig

Blundade

och fuktade någon annans läppar

Hon sa: det finns inget samvete i det här

bara känslor

Surrealism

och mina väggar börjar falla

För jag vet att jag vill placera min näsa

någonstans mellan din käklinje och ditt öra

vila ut allt detta kaos

och få vakna bredvid din axel som nästan är genomskinlig i morgonljuset

Dina skulderblad kanske inte är outvecklade vingar

men det gör dem inte mindre vackra för det

Och jag skulle ju aldrig skriva kärleksdikter

Färsking!

Ritade bl a denna igår.

Kolla in mera grejer här va: http://www.flickr.com/photos/saskiacort/.

Puss och godnatt!

(o)definierad. lämna i fred.

Du har blod i lungorna. Dina fingrar skakar
inte längre. Ditt sömnmoln av tabletter och ilska och bitterhet hänger tungt.
alla pojkar.
alla flickorna.
nej tack,
i n g e t d e r a
om du ställer dig där Så kan vi bara Du kan bara
Låt(a) mig förbli, tack
tack för senast. Du lämnade din inflyttningspresent direkt i min livmoder injektionspresent. Tack för senast. jag fick en inflyttningspresent. den damp ner i min livmoder sen damp den ner i min toalett det här är vad jag såg
det röda
det ojämna
det klumpiga.
kalla mig inte flickvän.
kalla mig inte flickvän.
jag var noga med att städa upp efter dig.
ville inte ha dina spår på mitt golv. kalla mig superhjälte.

skrivet 04:34

ytterligare en natt; en sådan då jag vet att eftersom ingen håller om mig kommer jag inte kunna somna innan fåglarna sjunger sin morgonsång utanför mitt sovrumsfönster. normalt går det, normalt fungerar det utmärkt. men inte just inatt.

jag har lars norén i lurarna. han läser ur sin dagbok. först har jag på mycket hög volym, och hans annars så behagliga stämma förvandlas till något nasalt och outhärdligt. jag sänker volymen och sluter ögonen. jag älskar att lyssna på hans röst. jag klarar dock inte av att se honom på tv. han ser motbjudande ut, med sin mage, sitt skalliga huvud och sitt sätt att slicka sig om munnen. hans vattniga ögon och dyra kläder.

vet inte hur länge det var sedan jag bytte lakan. tänker att det inte spelar så stor roll. jag är ändå den enda som sover i min säng. de jag har nu, här på landstället, är röda.
mitt täcke är fyllt av fjädrar från oskyldiga fåglar. det gör täcket mycket varmt. jag brukar fantisera om att mitt duntäcke skyddar från demoner, mördare och mygg.

(för att hitta en tom sida i min moleskine måste jag bläddra förbi så mycket; virginia woolfs avskedsbrev, schopenhauercitat, teckningar, predikningar jag hållit i kyrkor, "Kom ihåg att ta ut hunden!!!", de sista fotona som togs av friedrich nietzsche, de nya extraverserna till kents mannen i den vita hatten, halvtaffliga försök till dikter, anteckningar rörande anneliese michels - som för övrigt är ett av de mest fascinerande "livsöden" jag vet, förut hade jag inspelningarna från hennes exorcismsessioner på min ipod, men jag blev så rädd av att höra henne vråla på tyska att hon var judas och lucifer och alltihopa att jag tog bort dem - och foton på lustiga djur.)

mina försök till att sova är meningslösa. jag tänker att jag ska läsa lite. jag påbörjar samt avslutar en trehundrasidorsroman. jag tänker att jag ska skriva lite. det slutar med att jag dödar en karaktär i min egen roman och en annan får en till pojkvän. inga konstigheter. sedan lyssnar jag på musik. mitt ipodbatteri tar slut efter att jag lyssnat på alla anna ternheims låtar (från album, singlar, specialutgåvor, demos) minst en gång.

(till slut somnade jag. då var klockan 05:13. fåglarna sjöng, onda timmen 03 var över sedan länge. när jag vaknar vid tolv säger min mamma: "åh, vad skönt att du fick sova ut!" yeah right tänker jag och går tillbaka till mitt rum.)

Bangar tandborstningen ikväll

Kramis

Karin funderar på Överskottsbolaget

Folk som har en tendens att skapa ytspänningar brukar också ha svårt att hitta lämpliga trasor att torka upp vattnet med när det rinner över. Förr eller senare kommer det hända, någon kommer att släppa en sten så att vattnet forsar längs sidorna, ner på den fina, dyra duken.

Man behöver rötterna djupt rotade i jorden, man behöver andras rötter djupt rotade i sin egen jord och man behöver vara rotad i andra, man behöver tränga in i dem, luckra upp och kanske röra om lite. Tillsätta syre och kanske nån sån där växtvitamin man kan köpa på Plantagen.

Hur jag än resonerar kommer jag fram till en enda sak. Det finns inga dåliga väder, det finns bara dåliga kläder.

Man kan göra på flera sätt, antingen kan man ta av sig varje tråd man har på kroppen, ställa sig naken och låta regnet kyla ner ens hud (ännu mer). Man kan också köpa fula regnkläder och gummistövlar. Om man packar in sig själv med ett lager av mintgrön galon kan man vara säker på att man slipper bli våt. Men det känns inte så fashion, eller vad vet jag, jag har ingen modeblogg. Det tredje sättet är att helt enkelt köpa ett paraply men då kan man inte vara hundra på att man har det på det torra. Ibland regnar det ju från sidan, ni vet, när det blåser, och då kan det vara svårt att parera. Däremot kan man hitta väldigt billiga paraplyn, på ÖB kostar de bara 19:90. Jag vet för jag brukar handla där.

Och vem fan är Björn?

Sitter vid Björns trädgård och dinglar med fötterna, sitter vid Björns trädgård och dinglar med fötterna och har solglasögon på fastän jag sitter i skuggan, men åh, fattar du ingenting, pucko? Du fattar ju för fan ingenting. Jag sitter vid Björns trädgård och dinglar med benen och jag säger ingenting alls, för när man har ett jävla trassel framför sig vet man inte i vilken ände man ska börja så man tar en sax kanske

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ


I decree today that life is simply taking and not giving
Ask me why and I'll spit in your eye

sommarlivet del 2

1.
lämnade livet klev in i ett nytt där du inte fanns med i innehållsförteckningen
tyckte det var skönt att jag får skriva min egen och att jag slipper skriva ditt namn
att du slipper förstöra mig igen
att någon överhuvudtaget slipper förstöra mig igen
jag läser mellan raderna finner
ord jag analyserar avbryter
jag ska aldrig mer analysera

2.
det var enkelt att byta
man behövde inga speciella värdehandlingar eller löften
man kunde bara lämna och stiga på
behöver ingen giltig legitimation för att kliva på den här bussen
då den är min egen och kommer alltid vara min egen
jag saknar inte ens dig längre
jag är fri nu vill leva livet måste
hångla med någon
är det
pinsamt?
jag har fan inte hånglat sen sommaren 09
och vad jag vet så är det sommaren 2010 nu
ett år
utan fysisk närhet och så vidare

3.
det var galet hur som helst
jag tryckte upp honom mot bajamajabåset och hånglade honom knäsvag
sket väl i att han hade brud levde livet
man ska fan alltid leva livet
jag
måste
lära mig att leva livet igen
inte bry mig om petitesser och såna fula saker som kärlek
vad är det egentligen?
jag har inga känslor kvar nu

4.
Det var väl någon dag sedan
hjärtat gick sönder och jag kände att jag var påväg mot en
återvändsgränd
jag kom dit ringde en vän vände om
kom tillbaks till livet igen
jag saknar dig inte längre
jag har ägnat få timmar till att tänka på dig
jag gjorde slut med känslorna för dig
och nu känns det bra





med vänlig hälsning
mycket hjärta ingen hjärna

the history books forgot about us and the bible didn't mention us

1. kvinnor i tunna sommarklänningar utan bh under - med blont hår utsläppt över fräkniga axlar, med solbränna på kindbenen och oplockade ögonbryn. som har ett självsäkert leende och går med rak rygg och trycker min hand i sin.

(och män med fladdriga kjolar som sitter på min säng och ler osäkert, och när de vant sig vid känslan ställer de sig upp och gör en försiktig piruett, stoppar lite mer bomull i behån och sätter på sig de tunnaste, skiraste strumpbyxorna på sina nyrakade ben och målade tånaglar.)

2. i skolan lärde vi oss följande pronomen: han hon jag du

3. judith butler på tvn, det är en gammal vhs och vi är i din lägenhet, med persiennerna neddragna och ljummet kaffe i kopparna, det är sommar ute men vi sitter inne med judith. hen pratar om en ung pojke som hade ett speciellt sätt att gå, med svängande höfter. ett gäng unga pojkar får en dag nog och dödar honom, bara för att han hade det där speciella sättet att gå -

4. snart lär jag mig fler pronomen: hen hin hän

jag lär mig att en måste äga för att överleva: VÅRT MITT MINA DITT

och att det finns människor som inte är som jag och dessa kallas: DE DEM DOM

5. försiktigt, under lakan; vi definierar, modifierar, gör om; en kuk är en fitta är en kuk är ett hål är en styv muskel är ett kön och bara ett kön

6. I'm a boy and you're a girl

I'm a girl and you're a boy

7. när jag var en liten flicka tyckte jag att dragqueens var de vackraste människorna, de mest fulländade; hur de på scen kunde vara de vackraste kvinnorna jag någonsin sett, för att efteråt kalla sig för män och han och herrnamn. det mest fulländade. fortfarande idag riktigt pirrar det i magen när jag ser dessa män, kvinnor, pojkflickor och flickpojkar; de som till vardags är stolta kvinnor men på en scen blir de vackraste av män. de som till vardags är stolta herrar men på scen blir de vackraste av kvinnor.

nu är jag en man och jag vet att jag borde förakta dem, precis som män föraktar alla som inte är som de själva. min fjäderboa och min tyllkjol har en speciell plats i min garderob (och i garderoben ska de nog få stanna, åtminstone ett tag till)

8. girls can wear jeans / and cut their hair short / wear shirts and boots / 'cause it's okay to be a boy / but for a boy to look like a girl / is degrading

9. en bekant satt på tunnelbanan en grå morgon. två snubbar på tåget pratade på polska om alla dessa homosexuella, om hur de var i vägen, borde förbjudas, var äckliga och konstiga. innan min vän går av säger han till männen, på polska: vi är överallt. vi sitter bredvid på tunnelbanan och vi patrullerar era, våra, mina gator. vi är här, vi är queer, och vi kommer att stanna. to infinity and beyond.

adventures close to home

Flydde till Dalarna för att umgås med en tuss som heter Tass.
Det är kul att jämföra samhället i Stockholm och samhället i Malung-Sälens kommun.
Här hälsar man på alla och på bussen vet man vad minst hälften heter och vart de ska. När man åker bil genom ett samhälle nickar man glatt till de som är ute och på affären står man och pratar vid grönsakerna om vädret eller något annat trevligt. I Stockholm existerar inte ens det här. Det är lite synd.


Min farmor bor fint i en lägenhet i Sälen och om man vill kvällspromenera
så kan man gå broarna runt vilket är cirka 4 km.



Den här bilden är tagen i Stockholm.
Och tillsist: Män är en överskattad djurart.



med vänlig hälsning
en bitter Alva