-
Handflatorna har skrapsår, som en granatäppelkärna krossad av hammare.
-
Hon har stuckit sig med nålar innanför rockärmen. För att märka sig. De små, ömt röda prickarna bildar ett kors om man tittar noga.
När ängeln nästa dag ser dem är hon mitt i en bön. Han sätter sig bredvid henne på mattan, plåstrar om, ger henne microvärmd saft. Med mjuk röst försäkrar han henne om att hon är tillräcklig, att hennes böner är nog. Han har ju redan lovat henne en plats bredvid Honom, i himmelriket. Inte behöver hon vara rädd.
Innan han lämnar henne lägger han armarna om hennes skeva kropp. Famnar om. Stryker över ryggen. Torkar tårarna. Han är så varm, hinner hon tänka. Så varm och så trygg.
-
"Jag har så många ord inom mig. Så många tankar och känslor. Alla dessa berättelser och budskap bara jag kan förmedla."
-
Att vara ett redskap. Lämna ett jag för att vara en del av ett vi - tänk att förlora mycket för att bli en del av något större, för att sedan märka att det större bara var en bluff och så har en förlorat sig själv på vägen. Bedra sin moraliska ståndpunkt för att helga ändamålen.
På medeltiden fanns korstågskrigare. Det syddes ett kors på ens kläder, en blev renad, om en dog blev en martyr. Det var lättare då. Religion var självklart - Gud i himmelen är den som när din dag kommer bestämmer om du hör hemma i himlen eller helvetet och det gäller att vara på den säkra sidan. Hellre bränna en kättare för mycket än att riskera att själv brinna i helvetets eviga låga.
-
Det är så svårt och samtidigt så lätt att lära känna Gud. Allting finns inom Skriftens pärmar. Samtidigt är Den Heliga Skriften fylld utav motsägelser och metaforer. Hon vet vad det är meningen att hon ska tro, vad hennes kyrka säger, vad den vithåriga mannen rabblar på latin under söndagarnas mässor i träbänkar. Men vem eller vad är Gud för henne? Vem är hennes Gud, vad är Guds plan för henne och är hon älskad av Gud? Älskar Gud henne, eller är han bara intresserad av att se henne plågas?
-
"Ibland är jag osäker på huruvida rösterna i mitt huvud egentligen är Gud, eller om de i själva verket är en sjukdom. Jag vet inte, det är som att försöka se genom immat glas. Allting är suddigt. Oftast antar jag bara att jag agerar enligt vad Gud bestämt åt mig, å hans vägnar, i överensstämmelse med hans vilja. Jag antar alltid att rösten jag hör är Guds röst. Men ibland håller jag om mig själv och skakar - inga tårar fäller jag, men jag snyftar och hulkar som ett barn. Och då inser jag också att det finns inte en enda människa i hela denna värld som jag kan dela min smärta med, och det får mig att känna mig olidligt ensam. Det är då tanken slår mig; tänk om jag är sjuk. Helt jävla galen, pang i bollen, att jag inte har några hästar hemma. Så jag agerar enligt den här... vad jag antar att Gud vill att jag ska göra, totalt... Och allt jag tänkt om att mitt liv kanske skulle ha mening. Demagogi, alltihop."
och det slår henne att nu, precis som alltid, var hon själv inuti sitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar