A! B! C! Sing for me!

Jag har kommit försent och alla stirrar på mig när jag stiger in genom klassrumsdörren, med andan i halsen och röda kinder. Man kan få röda kinder av olika anledningar, ibland trevliga sådana, ibland för att man skäms och för att man har sprungit hela vägen från Gullmarsplan. Läraren kommer av sig och stirrar på mig, mina klasskamrater stirrar på mig, jag stirrar på mig. Jag stirrar på mig, jag ser mig själv uppifrån och jag undrar vad fan jag gör här. Jag har sprungit hela vägen från Gullmarsplan för att stå med röda kinder och adrenalinet pumpandes i mina ådror. Ändå kan jag inte se varför. Jag vill inte vara här, jag tycker inte om er för ni är fula och dumma och ni fattar ingenting, och nu är jag också ful och dum för jag är en av er och för att jag står och flåsar i dörröppningen med blossande kinder.

Jag hatar när andra människor försöker säga åt mig vad jag ska göra, jag hatar när folk sätter sig över mig för ingen sätter sig över mig, jag tolererar inte att någon kladdar sina äckliga principer i mitt ansikte. Men jag tolererar att jag själv gör det och det äcklar mig mer än något annat. Jag bryr mig inte om vad ni tycker om mig men jag bryr mig om vad jag tycker om mig och vad jag tycker att ni ska tycka om mig. Förstår ni? Jag vet inte ens om jag själv förstår, jag vet inte vad jag förstår, men jag vet vad jag inte förstår och jag skiter fullständigt i det.

And nothing really matters to me.

Karin