Om att flyga

Jag drömde ofta att jag flög då jag var liten. Det förekom så kontinuerligt att jag till och med minns hur jag brukade säga till min ännu inte då fullt så stressade mamma, jag flög igår. För jag trodde på det, kunde liksom inte skilja på dröm och verklighet. Nä, det gjorde du inte. Du drömde bara. Nej, jag gjorde det. En gammal vän har nu såhär i efterhand erkänt att hon trodde jag var en kille de första två veckorna av sexårsverksamheten. Kanske var det för att jag hade spelat för mycket bandy i vardagsrummet på Karlavägen med min bror som sällan lät mig göra ett mål, och gjorde han det så missade jag. Kanske var det för att min mamma tyckte det var onödigt att gå till frisören vid sex års ålder och det var ju ändå ett jävla liv om morgnarna då mitt hår skulle borstas så det bästa var ifall hon själv klippte en enkel munkfrissyr med kökssaxen. En win-win situation helt enkelt. Inget tjaffs, inga tovor. När jag var 15 år sjöng Henrik Berggren "I wish I could fly out of here, out of this town" varje dag i mitt rum. Trodde väl att jag fortfarande kunde flyga. Nu bär jag samma munkfriss som jag gjorde då jag var sex år, i hopp om att vilja flyga igen. Men faktum är att jag vill inte det. Jag är så jävla snuskigt nöjd med hur saker och ting är och på ett sätt känns det för jävligt. Visst skulle jag vilja ändra lite här och lite där, ha snedlugg ibland och kanske lite vax någon annan gång, men summan av kardemumman blir att jag är glad såsom jag har det. Inga problem att sitta mitt emellan mamma och pappa och slötitta på Anna Anka söker assistent. Det är som om jag har störtlandat, kraschat. Mamma har alltid sagt "Du blir då aldrig nöjd" och jag måste ändå säga att det ligger något i det. För även om jag är nöjd, så är det inte heller bra.