utdrag ur Boken-jag-skriver

"THERE IS THIS MAN I USUALLY SEE ON MY WAY TO SCHOOL

HE LIVES IN HIS CAR

NEVER CHANGES HIS CLOTHES

AND HE PROBABLY HASN'T SHOWERED SINCE HE BOUGHT THAT CAR TO LIVE IN

DEPENDING ON WHAT TIME IT IS,

HE EITHER SLEEPS

OR DRINKS

THAT'S ALL HE EVER DOES.

I CAN'T HELP BUT THINK: WHAT IF I KILLED HIM -

WHAT IF HE ONE DAY DIDN'T SIT THERE IN HIS BLOODY STUPID FUCKING CAR -

HE WOULDN'T BE MISSED

NOBODY WOULD LOOK AT THE EMPTY PLACE WHERE HIS CAR USED TO BE AND THINK:

'DAMN, I MISS THAT OLD MAN. I WONDER WHERE HE'S GONE.' "

det finns människor som är menade att tjäna och vi som är menade att härska det är dem som är våra kokerskor föder våra barn säljer oss vår tobak de är födda med en inabilitet att få ett grepp om sanningen de är korkade och vi som är sanna övermänniskor behöver dem endast för att städa våra hus och sära på benen när de behövs sånt där meningslöst arbete som ingen av oss har ork lust tid med helt enkelt för att dessa sysslor måste göras av någon och vi behöver få tänka ostört

det är så enkelt att få någon att tro att den lever

När jag ser min stad och mina medmänniskor är det som om något går sönder inom mig. Det jag kallar förakt är ett svart hål. Jag vet inte hur man känner sig när man är hel. Varje gång jag ser ut genom mitt fönster ser jag något trasigt som behöver lagas; en människa, en vägskylt, ett gathörn. Jag ser mina böcker, mina skrifter, som instruktioner till ett bättre och värdigare liv. De jag ser nu är tomma. Tomma människor, blinda i sin lycka. Tomma jävla människor med tomma tankar och tomma åsikter och tomma känslor. Om jag berättade för någon om det här skulle de varken tro eller förstå mig. Inte så att jag behöver någons bekräftelse - jag är trots allt övermänniskan. Jag sitter här på min tron och priset jag får betala är att jag ser all skit. Jag ser smutsen, lögnerna, otroheterna, eskapismen, döden, assimileringen. Rädslan. Och okunskapen. Jag vet inte hur många människor i detta nu som är vid liv, däremot vet jag att det inte är många som FÖRSTÅR. Det uppenbara sättet att dela upp män är inte efter pengar eller umgängeskretsar utan efter deras förmåga att se allting ovanifrån; att verkligen se livet, döden och smärtan. Jag har nog alltid varit medveten om min egen så kallade övermänsklighet. Jag har alltid vetat att jag är utvald att leva, att skriva, att leda, att sprida lärdom om livet. Jag har liksom alltid förstått vad det handlar om. Svaren på "de stora frågorna". Trots min intelligens, mitt intellekt, alla människor jag träffar... Jag skulle aldrig berätta det för någon, men egentligen är det nog för att jagärsåjävlaensam.