Min vän

Hon kommer nog aldrig förstå hur mycket hon betyder för mig. Ibland när jag är ledsen och bara gråter så tänker jag på henne, och då gråter jag lite till, inte för att jag blir mer ledsen utanför att hon finns i mitt liv och hur fint det är och hur dåligt jag hade klarat mig utan henne. Jag hade fan inte klarat mig alls.

Jag kommer ihåg en gång då hon var skyldig mig pengar. När jag påpekade att hon borde betala tillbaka sa hon ”men Karin, chilla, det är ingen brådska, vi kommer ju aldrig att göra slut”. Jag insåg inte hur fint det var.

Och hon inser nog inte hur fin hon är, men jag gör det, jag inser det när vi strosar längs Tjärhovsgatan som så många gånger förr. När jag ringer henne och hon säger att vi ska lösa det här, det går bra, tare lungan, då tror jag henne. Jag tror att vi ska lösa det här, att det blir bra. Eftersom hon säger det. Och så länge jag får strosa längs Tjärhovsgatan med henne spelar det faktiskt ingen roll.