Mitt sinne upptas av så triviala saker. Hakar upp mig på yta, prestation och intryck. Att lämna avtryck. Och tar mig därför inte för någonting.Du smyger dig nästan komiskt snabbt in i mina drömmar igen. Lockar till aktion och svek. Och då jag sitter i blommiga pyjamasbyxor och gult spretigt hår med bittersött honungste i en grön muminkopp i handen, så vet jag att jag inte kan pusslas in i din millimetermätta verklighet. Och kanske vill jag inte ha dig heller. Bara vila utmattade känslor i den tröstande kurvan mellan din nacke och din axel. Och måla upp den där illusionen ännu en gång, bara för att det är så befriande att drömma. Så lätt. Så kravlöst. Så utan biverkningar, reaktioner och faktiska handlingar. Jag har aldrig varit bra på sådant.
Vaknade kl. halv fem av det förflutna som ringde från dolt nummer, som så många gånger förut. Som så många gånger förut stängde jag av telefonen och somnade om, lite oroligare. Och jag börjar ifrågasätta min principfasthet. Vad spelar själslig säkerhet för roll om hela ens värdighet går i stöpet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar