Historien är i jorden

Den 13 januari har det kraftigaste jordskalvet på 200 år hänt dagen före och människor gråter. Pengar samlas in och människor dör. Jag bryr mig inte. Jag känner ingen sorg inför naturens beteende. Om det var fråga om folkmord skulle jag ha blivit upprörd. Brist på logik gör mig irriterad, men naturkatastrofer bara händer på sätt som avrättningar aldrig kan, utanför logiska ramar. 353 dagar återstår av året. Om 42 dagar kommer det att bli ett kraftigare skalv i en annan del av världen. Jag kommer att bry mig då. Jag vet det; det är ett minne nu, som jag drömmer vissa nätter. Allt det här är ett minne nu. Jag rör mig framåt men tar dig bakåt, tillbaka till:

Tidig morgon, solen går upp mellan trädstammarna när jag står mitt i en klunga av gamla, pinade granar på en höjd. Det luktar bark och blöt mossa. Mustig lukt av skog från min barndom... kladdig kåda, rinnande längs stammar… trädens blod. Minns hur det var, hur jag la mig raklång på marken. Svepte min kropp över ytan för att fånga upp rummet. Fångas i det. Med min rygg vilandes över knotiga rötter omsluts jag också nu av långa, ljusgröna grässtrån längs sidorna av min kropp. Den är tyngre nu. Dess dragningskraft till jorden större.

Det är någonting med jorden det här året. Jag gräver ner mina fingrar till knogarna bland brun mylla, vrider mina handleder knyckigt fram och tillbaka. Känner jorden under mina korta naglar. Jag spottar på marken. Vill se om jag kan slå rot… Nej, jag är för rastlös.

För rastlös för ett hemland. För rastlös för ett hem på samma plats. Men dragningskraften håller mig. Jag är tacksam över det ändå. Tänker att universum vill ge mig detta. Jag tar emot, tacksamt. Det är frihet jag har fått. Jag manifesterar den genom att åka buss och tåg, alltid ensam.

Ibland slår mitt hjärta några hårda slag och jag måste andas hackigt en stund för att hänga med.

Ibland dricker jag för mycket av allt.

Ibland memorerar jag allting. Den saltiga lukten av hav och sommarhud när min överkropp hänger över räcket, över havet. Vågorna långt nedanför, hur mitt ansikte känns nära. Tänker att det är sådant här som är viktigt. Vinden som drar i mina kinder, rycker i mitt hår och i min kjol.

Ibland har jag druckit för mycket av allt när jag memorerar allting, och allt jag kommer ihåg sen är hur muskler på någon kvinnas kropp spänns och slappnas av i mörker. Hur mina fingertoppar märker förändringarna mellan mjukt och hårt. Men jag tänker att det är lika viktigt som jorden.

Jorden är jag. Jag är stjärnstoff, jag är jord. Det är någonting med mig det här året.

Jag röker ensam på balkongen. Har på mig svarta solglasögon och håret i en mittbena. Lyssnar på popmusik i ensamhet. I can feel your halo halo halo. I can see your halo halo halo. Ligger i sängen och tror det är det finaste jag har hört, men ser mitt desperata spegeljag i badrumsspegeln sen och vet att jag har fel. Tänker att det är såhär jag framställer min person för mig, av dig, för dig, av mig. Jag vet väl egentligen ingenting. Vad är det det är med mig det här året? Jag vet inte, men historien är i jorden. Håll ditt öra mot marken.

Landa i vintersverige, ha endast en väska och bo hos dina föräldrar. Bli trugad; mat, sömn, sällskap, pengar. Titta på Rapport. Läs en lokaltidning. Res igen, inrikes mot norr.

När jorden skakar den andra gången sover jag. Energin som frigörs och sprids väcker mig inte, märks inte genom den frusna marken under husgrunden. Jag sover med mina ben sammanflätade i lakan och andra ben, håller värmen trots alla minusgrader utanför husväggarna. Det är inte bara jag som inte bryr mig nu – jag bryr mig nu. Inte andra. Jag tycker mest synd om jorden, kommer på mig själv med att bry mig om den 42 dagar gamla jorden också. För att den går sönder. Se såren.

Hela jorden är ett sår, men ett litet sår i universum. Och i tiden. Tänker att jag har mest problem med rummet. Svårt att hitta min plats, svårt att vilja ha min plats. Måste ligga raklång på marken helt nära jorden och känna suget neråt, inåt. Vara en del av planeten, den lilla i universum men större än mig.

När jorden har slutat att skälva, dom skälvda människorna bortglömda, kommer en aska att lägga sig tjock över mitt Europa. Allt kommer att handla om människans behov av flygtrafik.

Jag kommer att gilla det simpla i livet, att röra hennes händer med mina och känna magnetismen som ett tryck över naglarna. Vi dras mot varandra med tyngdkraften av ett sockerkorn men ibland är vi samma person, så risken att vi tappar bort varandra är liten ändå. Sen kan vi dras mot jorden, neråt och inåt, tillsammans och vara ännu mer fästade i universum.